Iwrestledabearonce
Ruining it for Everybody

Vad är det absolut knäppaste du kan tänka dig? En björn i rosa balettklänning och platåskor som skuttar runt i en kaktusskog i Saharaöken med en snigel på kinden, nynnandes på Carrie med Europe? En fjällräv i träskor som luskar över isen som bildats mellan talmannen och Australien en ovanligt kall oktobermånad, släppandes på en säck med snäckor penslade med valsperma? En snubbe som heter Karlsson med en helikopterpropeller inbyggd i ryggen och som älskar kanelbullar som flyger runt i ett bostadskvarter och trakasserar de boendes barn där? En man med saxar som händer? En bil som kan prata och hacka in i precis alla former av saker oavsett om de är datorstyrda eller ej? En båt som istället för med motor drivs av hundra stycken ankfötter som paddlas av trehundratvå stycken ekorrar som springer runt i hjul och som kallas för "Ärkelönnmördarens dotter"?

Alla dessa saker kan tyckas vara ganska märkliga, men faktum är att sätter man det i proportion till Iwrestledabearonce och deras musik känns dem fullständigt normala och inte alls konstiga. Därför att vad Iwrstledabearonce har lyckats göra är att åstadkomma något som jag uppriktigt sagt trodde var omöjligt idag. Nämligen att göra något som låter helt och fullständigt annorlunda mot precis allting annat i musikväg du hört förr. De gjorde det på första skivan och de gör det ännu mer på denna, den andra skivan, logiskt och förutsägbart kallad 'Ruining it for Everybody' med ett skivbolag föreställande en födelsedagstårta som verkligen ser aptitlig ut.

Som musikkritiker är detta ett band du bara inte kan hata. Recenserar du musik får du höra horder av skivor där i stort sett allting låter som någonting annat. Har du hört den förr? Ja! Har du hört denna förr? JA!! Så gott som allt har vi hört förr och det är därför jag hyllar band som In Flames och Amorphis - band som lyckas göra något vi faktiskt inte hört förr. Men varken In Flames eller Amorphis är särskilt radikalt olika något annat, de gör "bara" musik på ett annat sätt. Det är inte en fullständigt och chockerande ny form av musik vi får. Det gör dock Iwrestledabearonce. Du kommer inte känna igen en enda låt. Inte en enda ton. Precis allt på denna, andra skiva är så fullständigt ojämförbart med allt annat du hört att det egentligen inte går att hänvisa dem till någonting annat som finns idag. Det är om man ser till helheten. Ska vi börja bryta ner det så är det dock självklart att vi kommer stöta på saker vi hört förut. Hur nyskapande de än är måste de ju faktiskt använda sig av ljud som faktiskt existerar. Det är inte som att bandet hittat på helt nya instrument som skapar ljudvågor av karaktär mänskligheten aldrig tidigare stött på. Men jag kan garantera att ingen har kommit fram till slutsatsen att sätta ihop dem på detta sätt tidigare.

'Ruining it for Everybody' är inte ens 32 minuter lång och består av elva spår som alla har en speltid på mellan knappt 2 1/2 och 3 1/2 minuter. Låttitlarna kan ni se här till vänster och tycker ni att dem är konstiga så vänta bara tills ni hör musiken. För den tar det hela ett steg längre. Efter 32 minuter med detta kan jag garantera er att ni kommer vara tacksamma för att skivan inte är ens en enda minut längre. Efter 32 minuter med detta kommer varenda hjärncell i ert huvud att snurra som karuseller och det finns en överhängande risk för att du kommer att tro att bilar egentligen är förklädda fåglar och att du kan gå in i alla blommor som antingen är lila eller ljusblå och på så sätt komma till ett snötäckt bergslandskap inne i Neptunus. Börjar ni bli otåliga på vad det egentligen är för något som finns på den här skivan? Lugna er, vi kommer dit nu.

Vi kan börja med sången. I huvudsak är sången hård och aggressiv, psykadelisk och i skrik- alternativt vrålform. Det finns dock en vacker kvinnoröst med i bilden också. Och då tänker ni "jaha? Som hundra andra band". Men riktigt så var det inte, därför att det är inte som att uppdelningen mellan när de två sjunger sker särskilt begripligt. Mitt i den aggressiva skriksången kommer då och då den lite mer vackra kvinnorösten in och säger två ord och sedan fortsätter vrålandet och så växlar de runt med ett ojämnt antal sekunder var, alltid olika mycket och nästan på olika sätt också. Det finns några spår då bara den vackra kvinnosången förekommer också men då varierar hon rösten nästan lika mycket som när de två sångstilarna blandas. Sångmelodierna är också väldigt ovanliga och ihopsatta med musiken låter det till och från som två personer fått sitta i varsin del av vårt solsystem och göra sången respektive musiken utan att höra vad den andre hållit på med och sedan har de pusslat ihop de två så gott det går därifrån. Sa jag förresten att det inte är en manlig sångare med i bandet? All sång görs av samma person och tro mig, när du lyssnar på skivan skulle du aldrig ha gissat på att något sådant ens var fysiskt tänkbart.

Sången är konstig, men när du lyssnar på skivan kan du nästan lockas till att få uppfattningen att den är ganska normal. Jag har inte direkt satt mig in i texten visserligen, men jag kan tänka mig att börjar man lyssna på den är nog även den bortom alla förhoppningar för att kunna leva ett "normalt" liv. Skivans största unikum ligger dock i musiken. Tittar vi i bandförteckningen ser det mesta normalt ut. En sångerska, två som spelar gitarr och gör lite samplingar, en bassist och en trumis. Men hade allt varit normalt bara för det hade jag knappast kallat Iwrestledabearonce för ett band som lyckats skapa helt och fullständigt unik musik. Eller hur?

Om jag med ord skulle beskriva hur musiken låter hade den här recensionen förmodligen blivit längre än hela Bibeln med gamla och nya testamentet med översättningar till alla språk Bibeln översatts till. Men låt oss säga så här: Ibland låter det nästan lite som vanlig hardcore eller death metal eller nu-metal eller industriell hårdrock. Men oftast är det tempobyten varje sekund. Oftast tillkommer, byts eller plockas det bort instrument eller samplingar av ljud vid varje tempobyte. Kaos. Det är ett bra ord som beskriver det. Det finns egentligen bara en låt som känns någorlunda förankrad i den musikvärld vi känner till idag, den lite lugnare och mer harmoniska This Head Music Makes My Eyes Rain där bandet sänkt tempot och bara kör med den mer vackra kvinnorösten och då relativt harmoniskt och inte i allt för radikala sångmelodier. Annars är det verkligen mer tvära kasta åt alla möjliga håll än en ett flipperspel som spelas i ett flipperspel istället för kulan som i sin tur ligger i ett flipperspel i en arkadhall i Fukushima. För mig att verkligen lyckas beskriva detta krävs en större vokabulär än vad mänsklighetens alla språk tillsammans kan förse mig med. Det är lite psykadeliskt pianospel, lite tv-spelsljud, lite tunga gitarrer och trummor, lite ljud som mycket väl kunde komma från ett flipperspel och lite ljud som bara en femåring skulle kunna komma på och försöka göra. Det finns även lite samplingar från något som låter som en Elvislåt och någon 40-talsfilm. Och passar det in med det andra? Nej! Inte för fem öre, precis som allting annat.

Som sagt, för en musikrecensent tror jag det är omöjligt att hata eller ogilla detta. Det är verkligen uppriktigt upplyftande att höra något som låter så radikalt annorlunda mot det vi är vana att höra. Men att inte hata eller ogilla det betyder inte på något sätt av man kommer gilla det. Så, gillar du detta Caj? Nej. Det gör Caj inte. Caj tar upp en blomma och suger in den hel i sin näsa med en enda sniffning. Jag tycker det här är jobbigt att lyssna på mer än i de 32 minuter som skivan varar. Spela en enda låt en gång extra så kommer du få en ny definition av huvudvärk. Spela hela skivan två gånger och jag tror du på allvar kommer att tro att Ben Affleck är en bra skådespelare. Att städer egentligen är en samling jättar som spelar in ett Shakespeardrama. Och att botemedlet mot hunger är att sticka in en vedklyvare i örat. Som med allt i livet så gäller det att veta var gränsen går innan det blir för mycket. Och med Iwrestledabearonce blir det bara för mycket till slut. Det slutar inte med att bandnamnet är helknäppt, att skivomslaget känns en aning surrealistiskt eller att låttitlarna är fullständigt galna. Nej, musiken och sången är inte bara en aning flummiga och tokiga utan helt bortom allt som någonsin prövats på tidigare. Och i min mening gick de några steg för långt när de gick så långt som de gick. Världen är nog inte riktigt redo för detta ännu.

Plus för längden. Plus för sången. Plus för påhittigheten. Plus för en massa saker. Men minus för att det bara inte finns någonting som håller ihop det hela. Kaos. Hade jag skrivit hela denna recension med samma bokstäver som jag nu använt och kastat omkring dem helt på slump så att alla ord bestod av bokstäver de egentligen inte skulle utgöras av så skulle det fortfarande inte bli lika galet som den här skivan. Det hade kanske, om slumpen velat, bildats några riktiga och t.o.m. finurliga och vackra ord - men överlag hade det varit jobbigt, drygt och inte särskilt roligt att ta sig igenom. Och det är just så som 'Ruining it for Everybody' känns. Som att de tagit alla dessa egentligen ganska bra sakerna och sedan tryckt på "random" så att allt kastats runt och därefter tyckt att det var klart så.

HHHHHHH