Band:
Vulnus: voice
Dracunculus: guitar
Tetrapus: bass
Hordeolum: drums
Discography:
Landscapes of Diseace and Decadence(2008)
Guests:
Info
Released 2010-09-28
Reviewed 2011-05-01
Först tänkte jag att jag kanske borde spela den skivan nu när bandet kom på tapeten igen, så att man kan uttala sig lite om huruvida dem låter lika sig själva och sådär kanske, men efter att ha spelat igenom den här skivan en gång insåg jag att jag ville ha så lite som möjligt med detta band att göra så jag bestämde mig för att låta bli. Trots allt är jag människa, inte människoplågare. Och med människoplågare skulle det innebära att plåga mig själv med att lyssna på detta band mer än absolut nödvändigt.
Sjodogg är norska namnet på en anaplasmosissjukdom överförd av fästingar (Ixodes ricinus) och liksom alla band som väljer obskyra sjukdomsnamn eller namn som har direkt koppling till allmänna otrevligheter är bandet själva en otrevlig bekantskap. Precis som nästan alla band som ger ut sina skivor på franska bolaget Osmose. Ser man att Osmose släppt skivan är det nästan alltid så att en soptipp är ett för snällt öde (detta ansåg jag tydligen för tre år sedan också då detta var något jag påpekade även på förra Sjodoggskivan). Frågar ni mig anser jag att det nästan skall vara lag på total desinficering genom syra på sådant här.
Nu tycker ni kanske att jag är orättvis som bara gnäller utan att motivera varför, men vänta - det kommer härnäst. Sjodogg kommer från Norge och likt så mycket annan norsk metal handlar det för dem inte om att göra musik utan upprätthålla någon form av image att vara så otroligt onda och sanna till musikens kärna, vilket enligt dem uppnås genom så lite påverkan som möjligt av någonting annat än bandmedlemmarna vid inspelningen. Helst ska det spelas in med bara en mikrofon som finns utplacerad någonstans mitt i allt till vilken instrument, sång och eventuella effekter skall nå i en tagning utan yttre påverkan och det skall spelas in på kassettband också, i mono. Med så få instrument som möjligt och med så enkla melodier, riff och ackord som möjligt. Och instrumenten bör helst vara gjorda av bark och gräs eller jord eller något också, troligtvis. Har ni hört något så dumt? Men det är faktiskt sant.
Sjodogg, som är den vanligaste sjukdomen överförd av fästingar i Skandinavien, har dock valt en något bättre lösning än det. Ljudet är klart och det går att höra varje instrument lika klart som ett desinfekterat provrör. Vilket är synd. För i övrigt verkar de applicerat idén om norsk metal fullt ut, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att förekomsten av Sjodogg kan dateras tillbaka till 1700-talet. Enkla melodier, ännu enklare riff och ackord och så lite ljud och instrument som möjligt. Ovanpå instrumenten finns det någon form av vokalt experiment där bandet spelar upp för oss hur en nysning låter i slow-motion. Antingen det eller så säger dem "nallebjörn nallebjörn nallebjörn" ett par hundra gånger, vilket kanske är mer troligt att någon som lider av upp 42 gradig feber i närmare två veckor ligger och yrar. Men... svårt att avgöra.
Varje gång jag hör skivor som denna funderar jag på vad som är fel med mänskligheten, men det är bara att ta en resa genom Norge så inser man att detta på intet sätt är det dummaste människor kan hitta på. När det kommer till musik måste det dock vara det. Vad är poängen med att göra skivor med någon form av förvrängda människoyttranden komponerade med rasslande nycklar, långa slag på strängarna på en gitarr och väldigt lite annat? Vad är poängen med att fylla en skiva med 54 minuter av detta? Vad är poängen med att över huvud taget anstränga sig med produktionen till denna? Ja, bandet verkar tycka att dem fyller någon form av poäng därför att så här skriver dem om sig själva "We believe that SJODOGG has something significant to offer the fans of dark metal music around the world- the "edge" that separates us from many of our contemporaries". Jag skulle väl snarare säga att Sjodogg låter precis lika meningslösa som alla "dark metal music" band i världen som inte vet vad det är dem håller på med. Man gör inte musik för att revolutionera något och bidra med något utan för att man vill uttrycka något och väldigt enkelt uttryckt: Sjodogg uttrycker inte ett jävla skvatt med den här skivan, mer än definitionen av "bortkastat skräp".
Kanske ska jag inte uttala mig om skivor som dessa? Kanske skulle jag låtit bli att recensera Sjodogg? Skivan är trots allt ett halvår gammal när jag skriver detta. Men jag fick den precis och min dom är enkel: Jag vill inte ha den. Jag förstår inte att det finns folk som vill ha den. För mig är det här inget annat än bortkastat på alla plan. Bortkastad tid att göra, bortkastade pengar att betala för. Bortkastat arbete att marknadsföra. Bortkastad tid att lyssna på. Bortkastad plats i skivhyllorna. Uppenbarligen gillade jag förra skivan bättre eftersom den kom hem med en trepoängare, vilket gör den här skivan ännu mer bortkastad - de har ju inte ens blivit bättre. Allt Sjodogg står för är saker jag står emot - så även denna skiva.
HHHHHHH
