Tesseract
Perspective

Tänk om alla band bara släppte EPs, vad lätt mitt jobb skulle vara då. Fem låtar och 23 minuter istället för minst det dubbla, det går lite snabbare att ta sig igenom det. Tre av dessa låtar är dessutom akustiska versioner av låtar från Tesseract debutalbum som släpptes förra året, en låt är en cover och den sista låten är en nyversion på den sista låten från debuten som bandet presenterade när de tagit in sin nya sångare Elliot Coleman och nu alltså även släpper här. Kort efter att EPn gjordes tillgänglig (den släpps bara digitalt) meddelade dock bandet att Coleman redan lämnat bandet och detta är således den (kanske, man ska väl aldrig säga aldrig) sista utgåvan med honom från Tesseract.

'Perspective' börjar med tre akustiska låtar, vilka vi alla haft chansen att höra tidigare på bandets debut 'One' - Perfection och Origin som delspår i den 27 1/2 minuter långa mastodontlåten Concealing Fate. Eftersom merparten av materialet är akustiskt och bandet normalt spelar i stuket Devin Townsend, Textures, Meshuggah o.s.v. blir naturligtvis denna EP en aning speciell och en hyfsad tvärvändning mot det spår bandet lagt upp med sin första EP och sitt första album. Eftersom det även är en ny röst i bandet blir det hela naturligtvis ännu mer radikalt olikt första utgåvorna, men bandet försäkrar att när väl andra albumet kommer blir det mer tillbaka till den ljudbild de etablerat på dessa. Det är faktiskt lite synd i min mening, eftersom denna EP låter väldigt bra och det är en riktigt vacker, storslagen resa vi får ta genom dessa 23 minuter.

Helt akustisk tror jag dock inte att de tre första låtarna är, för det låter väldigt mycket som en elbas i händerna på Amos Williams, men de är väldigt härliga. Pianoplinkande kan höras mellan tonerna av de akustiska gitarrerna och bandet har inte sänkt tempot nämnvärt mot originalet så trots den akustiska låtuppbyggnaden är det fortfarande i allra högsta grad ett album som kan få din kropp att gunga och huvud att nicka taktmässigt. Colemans sång låter också väldigt bra i sammanhanget och gör låtarna 100% rättvisa med sin ganska högtonade röst och förmåg att dra ut sången till långa, närmast smekande vokala uttryck.

Då vi kommer till fjärde spåret och covern på Jeff Buckleys (VIF) Dream Brother känner jag att skillnaden mellan de tre akustiska spåren och detta icke akustiska spår är så pass litet att det är svårt att förstå att de ens gjort någonting annorlunda. Låten tolkas också väldigt personligt och känns mer som en av deras egna spår, i alla fall i sammanhanget på den här utgåvan, än en cover. Desto större skillnad blir det när vi kommer till nyversionen på avslutningsspåret på 'One' - Eden 2.0. Här blir det en rejäl tempoökning och elgitarrerna trycker på en mastig ljudbild med ett ljudlandskap fullt av storslagna och samtidigt kraftfulla ljud. Det mest påtagliga förmodligen det maffiga basdunket.

Denna EP har bara fem spår och det är därför svårt att prata om "helheter" och använda ord som "överlag" och liknande, men dessa 23 minuter känns trots den något dramatiska vändningen på slutet ändå väldigt sammanhängande och bra tillsammans. Jag tycker bandet visar upp sitt musikaliska kunnande väldigt bra med dessa låtar och det känns som att med denna erfarenhet rikare borde album nummer två bli en riktig rökare!

HHHHHHH