Recension Librah - Inside the Black Balloon 2011

Svenska Librah låter en aning österländska i sin ljudbild och som ett band som går på atmosfärer, stämning och känsla före rå styrka och kraft. Det är mer finlir än raka rör. Mer eftertanke, mer reflektion och mer analyser än det är handling och attack. Anfall är inte bästa försvar, försvar är bästa anfall. Librah har kommit för att bryta ned oss långsamt.

De oftast ganska långa, svepande melodierna tar oss igenom landskap av en fyllig, fet rockmusik i halvfart. Det är inte direkt snabb musik, men den är inte heller stillastående. Den liksom pendlar fram likt en havsvåg buren av vind och strömmar, å det ena tar den sig uppåt högre och blir större och bredare, å det andra går den nedåt och blir mindre men rör sig snabbare. Gitarrerna bär musiken på sina axlar som ryggsäckar bärs av skolelever. Musiken packas med det ena efter det andra tills ryggsäcken nästan blir för tung, då plockas lite grand ur innan resan fortsätter. På det sättet pågår resan. Framåt, framåt, framåt men med ständiga rörelser och skillnader som gör att den skiftar i karaktär bara lite grand hela tiden.

Jag tycker det dominerande inslaget på skivan är dess atmosfäriska melodier. Musiken bärs fram liksom av pandor. Stora, mjuka och harmlösa skalor med väldigt lättlyssnade, behagliga melodier som man aldrig riktigt verkar kunna få för mycket av, oavsett hur många gånger man spelar den. Jag har då spelat den närmare 30 gånger vid det här laget och jag känner fortfarande inte att musiken börjar bli uttjatad eller tröttsam att höra. Men… jag känner inte heller att jag fått komma in i musiken heller. Det är lite som problemet var med Koreas 'The Delirium Suite' som släpptes ganska precis ett år innan denna. Eller National Anthems självtitulerade skiva som släpptes ganska precis ett år innan den. Det är väldigt bra, men inte greppande. Jag gillar att höra skivan, men jag tänker inte på den när jag inte hör den. Jag får inga starka känslor åt något håll.

På något sätt antar jag att detta tillrättalagda, väl genomtänkta och väl framförda album kanske är lite för genomarbetat. Det saknas låtar som sticker ut. Det saknas element som gör att det påkallar din uppmärksamhet. Det saknas absolut inte kreativitet och bärkraft eller känsla och bra inslag. Du har vackra fioler i låten Echoes From A Dying Bell, du har kraft i inledande Welcome Denial och finkänsla i nästan alla dem andra. Men du har inte något som stör dig. Och du har heller inget som exhalterar dig. Inga repetitiva refränger, inga tjatiga singelspår och inget riktigt annorlunda. Allt är bra, varierat och rör sig hela tiden framåt - men det är med små, små rörelser i ett lugnt, avslappnat tempo. Sköna stämningsfulla gitarrer kryddas då och då med ett nedtonat gitarrsolo eller annat soloutspel men det engagerar inte heller överdrivet mycket. Rytmsektionen är precis så anonym som en rytmsektion ska vara, men ändå saknar jag någonting galet från basen eller trumslagarpojken. Och sången är emotionell, känslosam och uttrycksfull men inte slående fantastisk eller själsgripande.

Efter 30-talet lyssningar måste jag säga att jag fortfarande känner precis samma sak som jag gjorde för Librah första gången jag slog på skivan. Att det låter bra. Riktigt bra! Men att jag säkert kommer gilla det bättre när jag kommer in i musiken lite mer… Det är bara det att jag inte kommer in i musiken någon gång - hur mycket jag än försöker. Antingen är den för avancerad för mig eller så är jag för avancerad för den, men jag har i vilket fall som helst väldigt svårt att ta mig innanför höljet på den svarta ballongen Librah levererar.

HHHHHHH

Librah Inside the Black Balloon

Librah
Inside the Black Balloon