Band:
Troy Sanders (lead vocals & bass)
Brent Hinds (lead vocals & guitars)
Brann Dailor (lead vocals, drums & percussion)
Bill Kelliher (guitars, backing vocals)
Discography:
Remission (2002)
Leviathan (2004)
Blood Mountain (2006)
Crack the Skye (2009)
Guests:
Scott Kelly (lead vocals on 11)
Info
Mike Elizondo (production, mixing)
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-10-04
Jag är ingen större fan av detta band sedan tidigare, men jag är ganska säker på att bandet gjort någonting med sin musik under de senaste albumen för det känns som de bara blir djupare och underfundigare hela tiden och låtarna som kommer på 'The Hunter' känns mer välskrivna än någonsin. Tempot varieras, melodierna likaså och hela den 53 minuter långa skivan med 13 spår är en lång serie av komplexitet. Gitarrerna kan vara sådär astunga som de var på bandets första skivor, men de kan också gå ner väldigt mycket till harmoniska, lugna partier på samma sätt som vi vant oss vid från band som A Perfect Circle och Cult Of Luna. Dessutom håller låtarna länge. Det är inga omedelbara monsterspår, men inte heller något du lär tröttna på i första taget. Ofta tenderar det till att svänga fram och tillbaka i fast takt som en gammal pendelklocka, men sedan går det vidare och blir mer headbangarrock med Ozzydofter i sticken. Det är tills vi når de där riktigt fina refrängerna som vi bjuds på i t.ex. Curl Of The Burl och Dry Bone Valley.
I produktionen tycker jag det lämnas lite att önska ifrån. Både sång och instrument tenderar att låta lite burkiga och bullriga istället för att fånga oss som lyssnar mer direkt. Det blir istället som att skivan får jaga oss lyssnare och inte att vi står där som ett lätt byte och välkomnar de vilt pulserande huggtänderna mot vår strupregion. på det stora hela känns produktionen ganska bra, men det är just när det blir mycket ljud på en gång som allt flyter i i varandra och sången tenderar i sin tur att smetas ut i detta och låta nästan efterbliven. Som Ozzy efter en överdos, ungefär.
'The Hunter' är på många sätt en väldigt bra skiva, men jag stör på alla små saker som inte verkar ha någon vettig existenspoäng. Jag tänker då inte på alla tempobyten och konstiga ljudeffekter som de proppat skivan full med, för dessa tycker jag bidrar med stämning och komplexitet - utan det är i första hand den skumma mixningen, de abrupta kasten in i nya partier och den allmänrådande ljudbilden som inte fångar mig i den fälla de satt upp. Däremot tror jag att detta säkert kan tala till samma publik som de senaste åren välkomnat band som Marillyn Mason, Slipknot, Mudwayne och System Of A Down med öppna armar - därför att precis som alla dem bandet verkar det inte finnas någon riktig logik i Mastodons musik, samtidigt som ingenting känns riktigt lämnat åt slumpen. Och uppenbarligen har sådan musik mycket att ge till publiken i mittfåran.
På samma gång som jag gillar 'The Hunter' känner jag mig inte tillfredsställd med vad jag hör på skivan. Det landar i slutänden i en skiva som absolut duger, men som jag har väldigt svårt att se någon personlig tidlöshet i. Bra, men bara det. Inget mer. Och någon jakt på att köpa albumet lär knappast jag delta i.
HHHHHHH
