Periphery
Periphery II: This Time It's Personal

2012 har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det finns fortfarande otroligt mycket som kan gå fel, men året har fyra månader kvar så det skulle inte förvåna mig om det gör det, men redan nu har mer än vad jag känner att jag kan hantera redan blivit fel. Det var länge sedan jag var så ledsen som jag varit på slutet, men mitt i allt mörker kom så en rejäl ljusglimt till mig från Century Media. 'Periphery II' av Amerikanska Periphery och gjorde att livet blev åtminstone lite lättare att leva.

Periphery släppte sin debut för dryga två år sedan och har även hunnit med att släppa en EP innan denna uppföljare dök upp på hyllorna, trots det innehåller inte 'Periphery II' någon av EPns sex låtar eller tre alternativa remixer av titelspåret Icarus, här får vi 14 helt nya låtar i typisk post-hardcore stil med en skopa screamo, en sked nu-metal och en gaffel progressiv metal i sig. Med på det här tåget har de även fått John Petrucci, Wes Hauch och Guthrie Govan som gör varsitt solo på skivan och det känns som att sextetten lyckats få till något som inte bara är mer varierat än episoderna i den framtida tv-serien The Scary Door utan som större delen av dessa 69 minuter också är riktigt, riktigt bra!

Men vänta nu. Stoppa allt! 69 minuter? Utan en spydig kommentar? Verkar som att motgångarna bitit hårdare än vad det först verkade på er gode recensent här… Varför är inte 69 minuter, som det alltid brukar, för långt? Det ska jag berätta: det är det! Och den uppmärksamme läsaren kunde även se de tre orden "större delen av" inklämda i slutet på förra stycket. Liksom i stort sett alla album som är över en timme långt hade 'Periphery II' mått bra av att skala bort ett par låtar för att få ner totaltiden en aning. Problemet är bara vilka låtar detta skulle vara därför att i denna 14 spår stora skiva finns nämligen inga självklara spår att rensa undan. Visst finns det några svagare spår, men inga riktiga kalkoner och definitivt inga spår man verkligen vill plocka bort. Skulle jag ändå vara tvungen att välja för att få ner totaltiden till en mer överkomlig sådan hade jag valt sista spåret av enkelhet, i synnerhet eftersom det inte heller är ett av skivan bästa.

Vill man ta till ytterligheter kan man nog säga att skivan är som två album där den första halvan, fram till spåret Ragnarok är 35 minuter melodiös progressiv musik med inslag av hardcore/screamo och vackra instick men det som kommer därefter snarare är motsatsen - metal av det extremare formatet med arga skrik, vrål och tunga gitarrer med inslag av melodiös musik. På första halvan finns även långa instrumentala passager, gästspel med fiol och cello samt en hel del försmak på vad som kommer i betydligt större utsträckning 36 minuter in på skivan, men andra skivan har också en hel del av dessa vackrare och mer melodiösa insticken. Framförallt måste jag säga att jag fastnar något extra för spåret Ragnarok som är lite av det bästa från de två världarna mitt i skivan.

Sången varvar modern amerikansk punksång med screamo och rena vrål. Gitarrerna påminner mig om de fullständigt vansinniga tokigheterna vi får från Iwrestledabearonce (dvs ashårda och som om någon står och slår på strängarna med hammare i olika takt samtidigt som den med andra handen sliter av strängarna en efter en) men lite mer tillbakahållna och inte fullt så extrema. Dessutom finns det flera låtar då de är lugna, harmoniska, melodiösa och riktigt välspelade också. Alla inslag av pianotoner och ensamma, klinkande klaviaturer gör 90% av skillnaden mellan att den här skivan står och faller på ett godkänt och är så bra som den är. Fingertoppskänslan med när de kommer och precisionen i hur de spelas är alldeles dregelframkallande samtidigt som hakan faller ner i marken av hur imponerad jag blir. Och rytmsektionen lyckas i låt efter låt ställa om fantastiskt snyggt mellan när bandet bryter ut i sina mest arga tongångar och när de bjuder på finliret.

Periphery har på sina få år hunnit med att gå igenom en hel fotbollsuppställning med medlemmar, inklusive avbytare, men trots denna oreda i uppställningen verkar Misha Mansoor och hans mannar hålla styr på musiken någorlunda väl. Man kastas runt lika vilt som i en torktumlare men det låter ändå väldigt bra genom hela kaoset och jag får känslan av att de hela tiden har koll på vad de håller på med trots att det ibland verkligen psykar ut rejält. En av årets absolut mest välkomna tillskott i mitt liv och absolut en toppkandidat till årets album!

HHHHHHH