Meshuggah
Koloss

Svenska Meshuggah är ett band som ofta hyllas för sin tekniska och fantasifulla extremmetall och så också har de blivit för detta album som går under namnet Koloss. Personligen har jag aldrig gillat Meshuggah och för det mesta spolat ner deras album i första bästa toalett eftersom jag kräkts på omslaget efter att jag hört skräpet, mer eller mindre dock med viss överdrift förstås. Nu faller det sig så att eftersom bandet ligger på ett av de bolag jag handhar för Hallowed, att det ligger på min lott att recensera dem vilket är något jag inte direkt sett fram emot med tanke på de tidigare erfarenheter jag haft av Meshuggahs musik men professionell som jag är har jag tagit mig lång tid att lyssna och analysera samt formulera en åsikt angående detta album som är deras sjunde studioalbum sedan debuten 1987 och det är fyra år sedan vi såg ObZene som hyllades av vår recensent när det albumet såg dagens ljus. Med den informationen kan vi säga att Meshuggah firar 25 år i år och gör det med ett kolossalt album, eller?

Matematisk metall är tydligen ett begrepp som gäller när man talar om Meshuggahs musik, jag vet inte riktigt vad det begreppet kommer sig av för det är knappast byggt efter vedertagna matematiska formler, kanske är det en algebraisk uppbyggnad med andragradsekvationer i samråd med tangenter och hypotenusor för att droppa lite matematiska formler på Pythagoras vis. Men det kanske kan gälla för att indikera att det är ganska komplicerad och teknisk extremmetall vi har att göra med om vi sätter tänderna i meshuggahs musik. Det är ganska svårt att i några få meningar beskriva deras musik, den är komplex och kommer i många lager och kanske också dimensioner och det är musik som kräver sin tid och en intresserad lyssnare, ingenting för dagens youtube-/spotifygeneration som söker enstaka låtar att lalla runt till. Meshuggahs musik kräver att du lyssnar aktivt och sätter dig in i musiken mer. Koloss är tung, kraftfull med en massiv ljudbild för det mesta och sångaren Jens Kidman som inte är besläktad med skådespelerskan Nicole Kidman (så vitt jag vet) har en rivig kraxande röst som skapar nästan en motpol mot instrumenterandet med sin monotoni. Det märks också att det finns tanke bakom det musikaliska och att det är genomarbetat i detalj eftersom produktionen är majestätisk och nära nog perfekt under de 54 minuter och tio spår som albumet fortgår.

Jag har alltid kunnat se varför folk finner en storhet i Meshuggah men samtidigt har jag själv aldrig upplevt den storheten eller känt någon uppskattning för deras musik, Koloss däremot är nästan ett undantag för den är trots allt ganska bra, speciellt gillar jag inledande I am Colossus och avslutande The Last Vigil som jag tycker står ut som riktigt bra låtar och det är nog första gången jag tycker så om något Meshuggah skapat. Dock tycker jag att förutom detta så är det mer eller mindre samma tuggande samma stillastående lågmälda resonerande som i bästa fall leder till mer resonerande och i värsta fall stagnerar till någon form av delirium i gitarronaniform vilket inte riktigt, eller inte alls tilltalar mig. Det blir mest en resa genom tuggande riff, genom komplicerade musikaliska passager allt med monotont smattrande trummor och en sång som låter som en tvättmaskinsmotor på tomgång. Problemet är att ofta händer det ingenting och jag sitter och väntar på den där förlösande passagen, det där riffet som väcker upp allt från en påtvingad sömn och visst finns dessa delar där men alltsomoftast finner jag detta album segt, monotont för att inte säga rentav sövande. Som jag sa det finns de där riktigt fina topparna men i övrigt känns det lite grann som business as usual som de säger på engelskspråkiga platser, så har du gillat Meshuggah sedan tidigare kommer du gilla även detta och det motsatta ungefär.

Det är ett hyfsat bra album, det blir dock för långt och för monotont för att verkligen kunna intressera mig fullt ut, dock måste jag tillstå att för min del är det Meshuggahs överlägset bästa album, nu har jag dock inte hört Nothing från 2002 så den skulle kunna vara bättre. I slutändan blir det så att Meshuggah bjuder på samma vara som de erbjudit tidigare, kanske något bättre än vanligt är det dock.