Lacuna Coil
Dark Adrenaline

Lacuna Coil är lite en Italiensk motsvarighet till bandet Sonata Arctica (eller kanske tvärtom). Det började en aning stapplande, såg ut att vara på väg åt ett håll men vände istället och banade iväg åt ett annat men det genomgående i bandets musik har varit att det hela tiden bara blivit bättre och bättre och bättre. Efter att saker snurrat på som av sig själva i fyra års tid efter tredje albumet kom så det stora internationella genombrottet med skivan 'Karmacode' som jag än idag betraktar som en av förra decenniets bästa skivor. Nu är Lacuna Coil tillbaka med sin sjätte fullängdare och detta sexmannaband (eller femmannaband med en kvinna) känns lika redo som alltid att fullständigt blåsa oss bakom flötet och häpnas.

Vi börjar med skivans kanske mest oväntade inslag: en cover på REMs klassiska "that's me in the corner"-låt Losing My Religion. På 'Karmacode' gjorde bandet en cover på Depeche Modes klassiska Enjoy The Silence och framförde den oerhört bra och fick den att Lacunacoiliseras nästan till en egen låt. Det tycker jag inte alls bandet lyckas med när det kommer till Losing My Religion. Bandet försöker, helt klart, men det blir platt fall denna gång både om vi jämför versioner och om vi ser låten som en egen låt. Utöver Losing My Religion finns dock elva egna låtar och det är här Lacuna Coil presenterar sig själva bäst - inte i hörnet, därför tittar vi genast in i 'Dark Adrenaline's elva nyskrivna verk.

Första halvan av den här skivan tycker jag verkligen är fantastiskt bra. Riktigt bra låtar staplas efter varandra, såsom inledande Trip The Darkness, Give Me Something More och Upside Down. På andra halvan av skivan känns det dock som att ljudbilden redan satt sig som ett frimärke i huvudet på en och jag börjar längta efter något som låter lite annorlunda. Tyvärr är inte Losing My Religion låten som gör det, och ingen annan låt heller för den delen. Ljudbilden är på något sätt densamma hela tiden med Lacuna Coil nuförtiden. Ett tungt, gungande ljud som liksom drar fram en i atmosfräiska gotiska miljöer som höstliga kyrkogårdar och vinkällare på våren. Basen får en väldigt framskjuten roll och liksom tappar fram hela tiden som om det vore en hund som försökte ta sig fram över ett gammalt plåttak på ojämn mark. I avslutande My Spirit pratar de dessutom Italienska (eller kanske latin?) under ett parti mitt i låten, vilket gör att det känns ännu mer kyrkligt gotiskt.

Problemet är inte på något sätt att Lacuna Coil behöver låta annorlunda. De har fantastiska refränger och fullt tillräckliga verser. De har ett unikt ljud som liksom The Birthday Massacres direkt känns igen och knappast blandas ihop med något annat italienskt (eller annat Europeiskt lands) sexmannaband med både manlig och kvinnlig sångare. Problemet ligger istället i att upprätthålla intresset över hela skivan. Låtarna är intressanta och åtminstone någorlunda varierade men i och med ljudbilden stagnerar gärna ljudet en aning i ett visst läte som efter dryga halvtimmen börjar bli aningen välbekant. Lite för välbekant, kanske.

De flesta låtarna på skivan har ungefär samma tempo och struktur och sången varvas i dem mellan Cristina Scabbias höga kvinnliga sång och Andrea Ferros aningen raspiga mansröst. Undantaget är balladen End Of Time som ligger i mitten av skivan. Här varvas sången också, men tempot är som sagt mer "balladigt". Övriga låtar är marginellt snabbare än mid-tempo. Lacuna Coil-tempo kan vi nästan kalla det. Alla som hört det här bandet vet precis vad jag menar med det. Inga överraskningar alls på vägen.

På samma gång som jag tycker den här skivan är väldigt bra tycker jag den är lite väl förutsägbar. Lacuna Coil har tuffat till sig lite och blivit en aning hårdare på 'Dark Adrenaline' men i övrigt låter det "som det alltid gjort". All heder till att kunna bygga upp en så egen stil och egen ljudbild och vilka låtar de levererar. Utöver de redan nämna vill jag även lyfta fram Intoxicated som en av skivan absolut bästa spår. Däremot tycker jag inte att skivan upprätthåller den där extatiska känslan skivan igenom. Intresset svalnar mot slutet och även om skivan är den bästa jag hört från 2012 så här långt tror jag inte den kommer hålla sig topp tio när året summeras… det är helt enkelt lite för mycket samma sak över hela 'Dark Adrenaline'. Bra… men idéfattigt.