Band:
Floor Jansen (V)
Sander Gommans (G,V)
Joost van den Broek (K)
Luuk van Gerven (B)
Bas Maas (G)
Andre Borgman (D)
Diskografi:
Remagine (2005)
Invisible Circles (2004)
Exordium (2003)
Decipher (2001)
Prison of Desire (2000)
Inspelningsinfo:
Producerad av Gordon Groothedde
Gäster:
Rannveig Sif Sigurdardottir - Mezzo Soprano
Amanda Somerville - Alto
Previn Moore - Bass
Jeff Waters - Guitars on "De-energized"
Doro Pesch - Alto on "Who I Am"
Länkar:
afterforever.com
myspace
nuclear blast
Låtarna har djup och dynamik, nycklarna till varför över 60 minuters musik känns spännande. Bandet gör musik där man kan andas och förstår att man inte bör dundra på med symfoniorkester hela tiden. Keyboards, sköna growls, galet bra operasång, prog metal, vanlig jävla hårdrock After Forever modell, 2007 har inga svaga punkter. Dags att få det där stora genombrottet?
HHHHHHH
Recensent: Daniel Källmalm
Nederländska After Forever är tillbaka med sitt femte fullängdsalbum, ett album som känns som ett steg i rätt riktning efter två album på väg åt ett annat håll. Bara omslaget vittnar om något mer intressant än Remagine vars omslag är allt annat än snyggt. Musikaliskt sätt är det ont och gott i symbios, tyngd möter mjukhet; musiken spänner från klassikt till rejäl tyngd med heavy metal riffande till stråkar och blåsinstrument, med progressiva, atmosfäriska och djupa keyboardslingor. Mestadels kvinnlig sång men inte bara, det finns en del skönheten och odjuret där odjuret growlar med maskulinitet och ondska; bättre än så kan jag faktiskt inte beskriva vad jag lyssnar på.
Jämfört med tidigare album som Remagine och Invisible Circles visar After Forever upp mer komplexitet och tyngd i och med detta album. Det kan sägas att de tagit ett steg bakåt mot de första albumen Prison of Desire och Decipher men också ett steg framåt mot något nytt eftersom detta album inte alls känns lika mörkt och/eller rotat i klassik musik som de nämnda två första albumen. På detta album visar Floor upp en sånginsats där hon ramar in allt från klassisk sopran sång till ren rock’n’roll sång. Det är en imponerande bredd och i mitt tycke är Floor den bästa sopranen i metal.
Det är uppenbart redan från den på min iPod (jag verkar ha helt fel spårordning på den) inledande Cry With a Smile att After Forever är ett album att räkna med; det är en låt som ramar in både skönhet och odjur i samma spår. Något sådant kan inte sägas om efterföljande De-Energized som är skivans best med gästspel av Jeff Waters på gitarr, det är nog skivans behållning. Bra och lysande spår följer sedan varandra i en symbios som hela tiden fungerar, enda gången du känner att det börjar bli för långt på de över sextio minuterna, då börjar Transitory och den känslan försvinner blixtsnabbt. Det är ett riktigt bra album inget snack om den saken, inget snack alls.
Jag tror definitivt att detta är rätt väg för After Forever efter två album som onekligen varit riktigt bra men känts lite som ett steg i mainstreamriktning. Nu verkar de tagit ut kompassriktningen mot framtiden med ett musikaliskt koncept som definitivt fungerar. Den digra gästlistan visar också att många inom metalgenren verkar intresserade av bandet, kanske är det en indikation på att det kommersiella genombrottet är nära förestående. After Forever imponerar rakt igenom en skiva utan svagheter.
HHHHHHH