Lunocode
Celestial Harmonies

Italienska Lunocode imponerade väl inte alltför mycket när jag recenserade deras sista dagen på jorden EP, det var mycket småsaker som behövde putsas till då tyckte jag men frågan är vad som hänt nu, en liten stund senare. En sak vi utan vidare kan konstatera som ovillkorligen händer är förstås att bandets medlemmar har blivit lite äldre, kanske har de också blivit lite visare. Omslaget är i samma stuk även om det nu blivit lite mer högtflygande än det var på det tidigare alstret, kanske var titeln på EPn en indikation om vad som komma skulle: sista dagen på Jorden leder till en resa i himmelska harmonier. Självklart knuffar bolaget ordentligt för att bandet ska ta för sig av vad en uppmärksamhet kan skapa, det snackas om en egen stil och allt det men vad ska man tro om en sådan sak? och varför ska man egentligen lyssna på andra när man själv bereds möjligheten att höra musiken med egna öron? men det är klart då måste man köpa den (eller stjäla vilket vi inte förespråkar). Det talas om ett album som inte kopierar, som visar upp bandet som vilka de är, de skapar musik som låter som Lunocode och inte något annat heter det.

Om man tittar i låtlistan kanske inte den direkt imponerar men många titlar, de titlar som finns där är alla ganska många minuter långa vilket speciellt gäller det avslutande spåret The Origin of Matter and Mind som är nära 30 minuter långt. Progressivt rockband kallar de sig själva och varför inte? Med en kvinnlig sångare dessutom. Många recensenter försöker stoppa detta band i det progressiva metalfacket och sedan klaga över att de väger lätt, progressiv metal passar helt enkelt inte helt och fullt. Det är ganska finstämd och inte överdrivet tung musik som samtidigt känns ganska ren och avskalad, det är inte alls samma täthet av lager som i ett normalt progressivt rock-/metalbands album. Med den titel albumet har känns det faktiskt oväntat jordnära och inte heller sådär överdrivet äventyrligt som vissa progressiva band kan göra. I jämförelse med EPn som kom förra året kan det sägas vara en aning mer progressivt men att kalla det progressivt är inte direkt nödvändigt egentligen då de lika gärna kan kallas melodiös hårdrock eller något däråt.

Jag tycker detta är ett klart steg framåt från EPn jag recenserade förra året, det är mer moget och låtarna känns mer genomarbetade, sångerskan låter bättre och på det hela taget är det generella känslan att det är något mycket bättre än vad vi fick senast. Därmed inte sagt att det är fantastiskt för det, men en sak jag gillar är det lite avskalade intryck man får när man lyssnar på albumet, att de inte bara bygger på med lager på lager tills ljudbilden blir tjock och massiv samtidigt som den inte har något innehåll. Det finns ett par bra låtar på detta album, egentligen tycker jag att alla av de fyra första spåren är riktigt trevliga och om de hade gjort dessa som en 27 minuters EP hade inte jag klagat men de skulle propsa på ett massivt jättespår på nära 30 minuter.

Detta spår är albumet definitiva akilleshäl, ett starkt album i övrigt och även med flera starka delar i detta massiva spår. Vad jag inte förstår är varför de gjort fem-sex spår och satt samman till ett med avbrott mellan spåren men utan nya nummer, det känns lika intelligent som självlobotomering eller att kasta nya batterier i eld. Vissa delar av detta spår är dessutom så värdelösa att kräkreflexen knappt kan hållas tillbaka, jag skulle ha velat kunna ta bort dessa från min spellista så att jag kan fortsätta spela detta album och de bra delarna ur detta spår även när jag skrivit denna recension. Så antingen får jag kasta hela spåret på grund av ett par pissavsnitt eller så får jag sitta en stund i redigeringsprogram och klippa bort sådant som jag inte gillade. Det absolut sämsta är den sista talade delen innan den korta avslutningen, varför inte använda samma snubbe som talade in de andra delarna? Den här snubben är usel på engelska och dessutom är denna egenhändiga filosofiska debatt med sig själv totalt irrelevant eftersom den egentligen inte säger ett dyft, dessutom blir man irriterad över hur usel talaren är på det engelska språket. Eftersom detta dessutom ligger så nära slutet av albumet ger det en negativ spegling över resten av materialet också. Talade, djupa partier blir sällan så djupa eller bra som skaparna önskat och Lunocode är inget undantag när det gäller detta.

Överlag är Celestial Harmonies musik riktigt bra, det förstörs till viss del av värdelösa talade partier och en total tankevurpa som innebar det avslutande spåret The Origin of Matter and Mind, en sak om delarna känts sammanhängande men det gör de inte. Talade partier är något jag förespråkar att Lunocode håller sig undan ifrån i framtiden, det gäller visserligen nästan alla band. En sak till: det har aldrig gjorts ett trettio minuter långt spår som varit bra!

Celestial Harmonies, ett lyft för Lunocode, ett lyft som kunde varit så mycket större om de förstått grundläggande fakta som att undvika talade partier och evighetslånga spår.