Det är ganska traditionell melodiös rockmusik med stora melodier och medryckande refränger, mycket keyboards och väldigt melodiösa gitarrslingor. Många kallar typen av musik för AOR också och det känns väl som en ganska bra genrebeskrivning med tanke på vilka andra band som brukar falla under den etiketten. Bon Jovi sa ett par recensenter att det liknade och kanske lite men Frozen Rain har en bättre sångare än Bon Jovi och spelar inte rock enligt ”Arena Rock 101” eller ”Stadium Rock For Dummies” som Bon Jovi alltid gjort, jag tror inte att det enbart handlar om pengarna heller för Frozen Rain som det gör för Bon Jovi, jag vill inte kalla Frozen Rain för en produkt och det är något Bon Jovi definitivt är, jag tycker att Paradise Inc. som är ett annat band ödlan sjunger (har sjungit) för är en bättre liknelse. Albumet har elva låtar och spelar under nästan 53 minuter, variationen är inte överdrivet stor under dessa minuter men det är lite variationer på ett tema.
Jag tycker att Frozen Rain på många sätt är ett ganska typiskt band för Avenue of Allies, ett band som skapar solid och bra melodiös rockmusik som man uppskattar att lyssna på men som inte lämnar något bestående intryck. AOR/melodiös rock är en ganska späckad genre vid det här laget och om man börjar räkna bara hur många album i genren jag recenserat det senaste året så inser man att den fylls på i en rasande takt, därför behövs det någonting speciellt för att verkligen märkas av en recensent i en sådan genre och även om Frozen Rain är bra är de inte så speciella att de lämnar ett bestående intryck. De kommer som alla andra hamna i den där högen på golvet som är reserverad för de där bra skivorna som troligen aldrig kommer att vara intressanta nog för att plocka upp igen.
Låtarna är alla bra på det här albumet med en genretypisk struktur och ett bra sväng, gitarrerna är snygga och keyboardsen adderar den där trevliga känslan som mången AOR kan erbjuda men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över hur fel titeln på detta album är, inte fan är de före sin tid snarare det motsatta.
Med andra ord är detta ännu ett av de där albumen man kan skriva ”en god stunds underhållning som sedan omedelbart glöms bort”, förutom en sak: The Last Dance Ain’t Over är väldigt bra, med så bra energi och när sångaren får anstränga stämbanden lite grann får vi en helt annan känsla, tyvärr finns den bara i det spåret. Tänk om de hade provat lite mer sådana spår där de släpper helt på tyglarna, då kanske det hade varit något men nu är det mest synd att jag troligen inte kommer att höra den här fina låten speciellt många fler gånger.
Med en höjdpunkt och med resten av materialet solitt kan detta inte bli något annat än ett ganska bra album, ingenting speciellt egentligen men väl värt att lyssna på om man väl börjar, åtminstone till spår åtta.
HHHHHHH
