The Fucking Wrath
Valley of the Serpent's Soul

”Ett självantändande, hårt slående, kraftfullt angrepp som brinner med en nådelös oåterhållsam kraft.” står det på en etikett som satt på skivomslaget för detta album av ett band med ett av de mer ointressanta namn jag sett på länge. Snygg typ av förpackning som för tankarna tillbaka på vinylskivorna och de så kallade gatefoldutgåvorna, konsten på detsamma är dock ungefär lika rolig som influensa. De härstammar från de förenta staterna av amerika vilket förstås betyder USA, Kalifornien för att vara exakt. Det som slår mig mest när jag får detta album och under hela tiden är hur ointresserad jag varit av detsamma, dess exteriör får mig att undvika albumet likt en pest och även om jag har den på min portabla musikspelare har jag svårt att förmå mig att välja att spela detta album.

Stoner rock sa någon recensent jag snubblade över, någon form av punk-crossover sa någon annan och så vidare. Att de har sin utgångspunkt i simplare former av rockmusik torde vara ganska enkelt att deducera efter en kort stunds intagande av musiken genom hörselgångarna. Men visst går det inte direkt att avfärda Stoner epitetet heller då mycket av det sväng som brukar vara signifikativt för den genren kan återfinnas i TFWs musik också. Sångaren har någon hes form av semi-vrål som påminner mer om en brunstig babian än en normal sångröst om jag ska vara ärlig. Det är ganska svårt att höra vad sångaren sjunger, hans artikulation kan tyckas behövas lite arbete. Det kanske dock hör samman med den simplistiskt ilskna hårdrockarpunk som bandet framför på detta album med åtta spår och en speltid på trettionio minuter.

Är det något bra då? Jag skulle nog svara nej på den frågan, det är lite svängigt och halvtungt men sångaren saboterar precis allt med en röst som låter mer som han har halsbesvär och harklar sig än att han försöker framföra lyrik i musik. Musiken i sig är inte så tokig, det finns lite fina melodier och det mesta känns relativt bra men med ett lager av oväsen överdubbat då med tanke på sångaren. Det är musik man inte gärna stoppar i musikspelaren och musik man gärna undviker att spela på grund av hur trist den är för inte bara låter sångaren som en hostattack från en astmatiker utan det känns också av någon anledning väldigt sömnigt. Låtarna är väldigt lika varandra och till sist känns det mest bara som någon form av ospännande ljudkuliss som påminner mer om en SVT-dokumentär om åldringar på ett vårdhem än om hårdrock.

Det finns fina element som jag redan nämnt, ibland dyker det upp ett snyggt gitarriff eller en snygg melodi och ibland är sången frånvarande men de sakerna händer alltför sällan och därför har jag faktiskt ett väldigt tungt arbete med att hålla ögonen öppna samtidigt som jag lyssnar på detta album, den där furiösa attacken det talades om på den lilla etiketten verkar spårlöst ha försvunnit och istället kanske vi går i sjukvårdstältet och hör på klaganden från de som ligger där skadade i sagda försvunna attack.

Men kort och gott vill jag säga att det finns några förlåtande drag hos detta album men mest av allt känns det tröttsamt och sångaren är rent usel vilket är den absolut största anledningen till att albumet känns tråkigt. Sångarbyte är ett måste om detta band någonsin ska få ut något ur de intressanta spår av talang som ibland bryter den skramlande ytan.