Rob Mancini
Rock'N'Roll Circus

Italiensk, tysk, irländsk eller vad han nu är, baserad i Irland ska han i alla fall vara, sångaren, producenten, gitarristen och vad du nu vill etikettera honom som Rom Mancini (om han är italienare). Han är känd som frontman i Crush och Hotwire från förr men har inte spelat in någonting på väldigt länge, nu kommer dock en cirkus med elefanter, tomtar, clowner, jämtar, lodisar, lejon och diverse annat spännande. Det skall säljas som melodiös rock och AOR, tänk dig att Bon Jovi möter Nickelback säger pressinfon och när jag tänker mig en sådan förening så hör jag för mitt inre öra ett Bon Jovi rent instrumentalt med en usel sångare a’la Nickelback, kanske inte vad jag skulle ta som ett incitament för att välja ett album. Skulle detta vara något jag inte hade i min hög att recensera hade en sådan kommentar gjort att jag kastat det direkt, ett trist ointressant band som säljer massor med skivor på fantasilös arenarock och ett trist ointressant band som säljer massor på stereotyp amerikansk rock med Nirvanainfluenser sammansatta till ett, nej tack. Nu har jag dock fått detta album att recensera så då blir förstås saken en annan, men med tanke på vilket skräp jag hörde från Nickelback tidigare i år och med tanke på hur Bon Jovi låter så ställde jag alla eventuella förväntningar på låg nivå för att positivt överraskas (förhoppningsvis).

Omslaget med en snubbe i solglasögon är kanske inte det mest imponerande och avslöjar heller inte direkt vad du kan förvänta dig på albumet. Du får precis som först angavs, melodiös rock med lite AOR-anspelningar men också lite anspelningar på den moderna rockmusiken men inte av det amerikanska snittet (tack och lov). Ofta är det riktat mot melodiösa medryckande refränger och ganska tempofyllda låtar som varvas ett par lite mer återhållna låtar. Melodiösa gitarrer av AOR-snitt tillsammans med stämningskeyboards är närvarande i många av spåren och också den klassiska temposänkningen efter ett energiskt intro (tyvärr) som sedan övergår i medryckande refräng. Robs röst är ganska typisk för genren, han kan knappast beskrivas som vare sig unik eller lysande när det gäller kvalitén på sångare. Produktion och ljudbild är av god kvalité, inte så finputsat som AOR men knappast särskilt smutsigt heller, sådär melodirockigt putsat som vi hört i många av AOR Heavens skivsläpp i år så om du tillhör de som alltid hyllar deras skivsläpp så kan detta vara något att titta närmare på rent ljudbildsmässigt i alla fall. Ganska traditionell melodiös rock kan det faktiskt ändå sägas vara, det är knappast något som kommer vålla någon skivköpare en hjärtinfarkt på grund av den överraskande musikaliska inriktningen. Det finns tretton spår på albumet varav ett är en cover på Kate Bushs förträffliga Running up That Hill och ett är en radio edit av spår tre, allt som allt spelar du igenom albumet på strax över 48 minuter och du kommer främst slås av coverspåret första gången du lyssnar.

Alltså det börjar ju lite skönt cirkusigt och då kan man faktiskt få vissa förväntningar men sedan träder ett klassiskt melodiöst rockalbum fram ur kulisserna och skrämmer slag på clownerna som skrikande flyr genom publiken som dränks i skum från en trasig brandsläckare och hela tältet utryms till förmån för rockarna (de gamla som deckarna i femtiotalsfilmer gärna använde i regnet) som spelar sin musik för skummande läktare. Jag har ingen aning om vart det där kom från men första gången jag hörde albumet tyckte jag det var en så stor besvikelse så jag stängde av efter spår sex trots att jag inte hade några förväntningar på det. Dock är jag en enträgen recensent så jag ger mig inte efter ett misslyckat försök så jag har jobbat mig igenom albumet ett antal gånger (elva och en halv) och jag ställer mig nu ändå positiv till detsamma, det är ett ganska bra album med några spår som faktiskt är väldigt lyckade, spår två, tre, fem, sju och elva tycker jag är väldigt bra, annars är det helt okej men känns ganska mycket som rätt standardiserade melodiösa rocklåtar som jag hör varje dag hela tiden för alltid finns de på någon av albumen som just då ska recenseras.

Det största problemet för Rob och hans cirkus är att den inte har någonting som sticker ut, det är välgjorda och bra låtar men ingen av dem är den där riktiga sparken i skrevet som får dig att stanna till och notera vad som spelas. Det bästa spåret är covern och sjunde spåret Weak as I am. Spår sex är ett spår som han kunde utelämnat för det känns som ett typiskt rockspår enligt mallen för genren, ingenting alls som är värt att notera där.
Så, överlag ett bra album, lite för vanligt för att verkligen gripa tag i mig men det finns ett par höjdpunkter som gör albumet väl värt att låna sina öron en liten stund. Jag skulle dock fundera både en och två gånger innan jag köpte albumet, men om ni uppskattar melodiös rock i AOR Heaven-anda då bör ni definitivt kolla upp Rob och hans cirkus.