Cobra Starship
Night Shades

Cobra Starship är ju i alla fall ett roligt namn om inget annat, ett ganska kul omslag också som förnimmer bara en aning om Sagas Behaviour men då mest på grund av skon och inte så mycket annat. Syntpop säljs de som av promotorerna och emo punk syntpop har jag läst i en och annan recension. Generellt verkar de vara ett uppskattat band med platinasinglar och också omtyckta av recensenter för sin musik även om det verkar ha dalat till detta album. Någon sade en gång att ett band bara kan göra tre bra album, det var bandets frontfigur Gabe Saporta som sade det och enligt promotorn kunde han inte ha mer fel, Night Shades är bandets fjärde album och enligt de som försöker sälja albumet är det förstås jättebra. Recensionerna däremot har väl varit minst sagt blandade, allt från fotknölssågningar till hyfsade hyllningar men jag antar att mycket av det har att göra med att många har svårt att se förbi förutfattade meningar kring musikgenrer och inte så mycket annat egentligen. Jag antar att det är därför det existerar professionella recensenter som analyserar djupare än bara en initial känsla.

Så vad kan jag utröna om detta Cobra Starships fjärde album? Jag gillar omslaget, namnet får mig att tänka på det klassiska Nintendospelet Cobra Triangle och förstås det lika klassiska bandet Starship med vilka jag har ett album i min samling. Night Shades betyder ju förstås nattsolglasögon uttryckt i slangspråket, det vet ju alla. Men musikaliskt handlar det om rockig syntpop kan det väl uttryckas som. Ganska varierade låtar kan det också sägas vara, ibland styrs de av syntarna totalt och ibland styrs de av gitarrer, en ganska typisk dancerytm kan också sägas genomgående finnas. Ganska poppigt skulle jag annars vilja beskriva det som, inte så mycket diskodans utan snarare ett popalbum med lite syntinslag och ett flertal typiska rockinslag. Det är egentligen ganska svårt att genomgripande beskriva albumet eftersom de färdas i ganska många riktningar samtidigt vilket också kan leda till att det kan te sig till synes spretigt. Det är också producerat av väldigt många olika producenter vilket förstås för tankarna lite grann i riktning mot de för många kockarna, eller ”too many cocks” som britterna kan tänkas säga i vissa hönshus. Tio spår och strax under 40 minuter musik får vi och på de minuterna får vi väldigt många musikaliska influenser inbakade i en plastkaka (om vi köper en CD-skiva).

Jag tycker att detta är ett för många kockar album, det har ingen riktig karaktär och känns mest bara spretigt och osammanhängande som att det tio spåren bara sammanfogats från olika artister på en samling utan något egentligen gemensamt. Det känns lite som en av de här mystiska samlingarna som brukar komma då och då med framgångsrika radiolåtar som inte alls hör samman, därför finns det ingen fungerande helhet som utgör detta album. Det tog mig dessutom en lång tid att komma fram till att låtarna inte spelades i rätt ordning när de strömmades till min stereo från datorn, så fragmenterat känns albumet, låtordningen spelar ingen roll och det märks inte om man spelar albumet slumpvis eller i rätt ordning.

Dock ska jag inte bara kapa detta album vid fotknölarna för det finns några riktigt medryckande låtar och några roliga melodier att ta fasta på, #1Night är väldigt intressant och medryckande, lite tjatig kanske men bra. Don’t Blame the World, it the DJs Fault är nästa spännande spår som är minst lika medryckande med klämkäcka melodislingor och okej sång även den dock lite tjatig i långa loppet vilket är genomgående för detta album tycker jag. Annars kommer det inte mycket minnesvärt ur detta album, några ytterligare melodier att ta med sig kanske men inte så mycket annat.

Detta album är inte vad jag kallar bra, inte heller kan det kallas minnesvärt eftersom det inte direkt har något som kan kallas unika drag. Helt enkelt ett ganska intetsägande album som varken kommer att revolutionera musikvärlden eller underhålla mig.