Dimman
Songs and Tales of Grievance

Jag har skrivit om två EP från Dimman tidigare och 152 som jag skrev om förra året gjorde definitivt ett mycket starkt avtryck. Nu kommer första albumet Songs and Tales of Grievance, ett album som man kanske skulle kunna ha klagomål på – omslaget till exempel. Men annars har den dimmiga finska sextetten lyckats skrapa samman tio stycken spår, spår som alla förutom avslutande The Fog faktiskt har namn i bara ett ord, det är inte jättevanligt, en sak jag funderar på är om de faktiskt tänkte på det eller om det bara var något som råkade ske. När jag sedan släppte den tanken kunde jag notera att Dimmans debut är väldigt intressant.

Jag skrev om förra alstret att sångerska Jenna var väldigt bra och att vrålaren var ganska ordinär för en vrålare. Jag skrev också att de kombinerar dödsmetall med fräsiga synthpop-inslag och så vidare, det är lika sant nu. Men det är längre och mer dynamiskt, det är också riktigt snyggt producerat och ganska varierat. De har skapat en relativt fräsch och egen musikalisk inriktning, det hade kanske varit ännu roligare om inte vrålandet låtit precis som all annan modern melodöds – men övrig fantasi gör att man nog kan ha lite överseende med det även om man är på jakt efter fräscha inslag, det finns några sådana och med 42 minuter är dessutom speltiden sansad.

Riktigt bra album, bra låtar, kul musikaliska idéer och så vidare. Jag har då ingenting att klaga på, visst inleddes EPn 152 med ett bättre spår än något vi får på detta album och inledningen kunde väl ha varit bättre, varför försöka skrämma bort lyssnare med första vrålet? Men de synpunkter jag har är väl ingenting som direkt försvagar albumet överdrivet mycket, det är fortfarande riktigt vasst. Jag skulle vilja påstå att det är riktigt vasst, riktigt kul och kanske en av årets mer intressanta släpp så här långt. Skönt att se att större delen av förväntningarna från den föregående EPn ganska väl infrias på detta album.

Jag kan rekommendera att du kikar närmare på detta album, speciellt om du dras till den med melodiösa dödsmetallen och samtidigt kanske börjat tröttna lite på In Flames- eller Dark Tranquility-kopior. Det här är betydligt roligare än så, ett band som ganska mycket håller sig till stilen men som samtidigt vågar ta ut svängarna lite mer, mer kvinnlig fägring behövs nog inom dödsmetallen, och då menar jag inte de vrålande kvinnorna. Jag kan avsluta med att konstatera att det är ett mer färgglatt album än vad omslaget indikerar, och det är riktigt bra.

HHHHHHH