Silent Descent
Mind Games

Genast när jag packade upp CD-skivan med Silent Descents andra album Mind Games ställde jag mig frågan vem den är riktad till och varför de valt det sämsta fotot i hela skivhäftet som omslagsbild. Och vad har dessa bilder överhuvudtaget med titeln att göra, lyriken som jag ögnat igenom är dock ganska pubertal så det har säkert med den saken att göra och det är kanske riktat åt vår alltmer obegåvade yngre generation som snart inte klarar att göra någonting utan elektroniska råd från internet. De kallar sig trance metal och på den officiella videon för vilken låt det nu var, nämns de tre band som jag nämnt som liknande som bandet själva anser att om du är fan av de banden bör du kolla in denna brittiska septett som kallar sin musik för trance metal.

Tramsmetall skulle säkert de här som inte kan acceptera vissa inslag i heavy metal kalla detta, men vad det är är metalcore med inslag av mer melodiös modern dödsmetall som späs ut med diskodansmusik (så kallad trance). Det sjungs med vrål och med klarsång, synthar och samplingar har ett stort utrymme och det är inte särskilt tungt men väl melodiöst och relativt medtryckande då i stort sett alla refränger sjungs i klarsång av den typ som de flesta melodiösa dödsmetallband som formats de senaste fem-sex åren erbjuder. Ljudbilden är fräsch även om diskoinslagen tar mer plats än det hårdrockiga sett till helheten och det är också de man minns när man lämnar albumet bakom sig, det och ett par snygga foton inuti skivhäftet. Albumet är också hyfsat varierat men inte väldigt mycket eftersom de bygger alla låtar på i stort sett samma sätt, ljudbilden är modern och hyfsat bra men utan att vara något speciellt.

Första genomspelningen av detta album var något av en besvikelse eftersom jag tyckte då att det var skitdåligt, men jag har värmt upp mitt kalla sinne en del mot detta nu och det är faktiskt ganska medryckande och bra även om det finns mycket att önska främst när det gäller sånginsatserna som känns väldigt ordinära men bandet skulle också behöva ta ut svängarna lite mer. Visst är det väl hyfsat stilistiskt originellt att blanda trance och metal men samtidigt borde en sådan blandning också skapa förutsättningar för mer än standardiserad melodiös dödsmetall med trancerytmer istället för de vanliga keyboardmattorna som används i genren, det är för mig alldeles för fegt för att vara riktigt bra. När man vågar blanda metal och trance borde man väl ändå våga ta ut svängarna betydligt mer i låtstrukturerna också för detta blir ett förvånansvärt intetsägande album med tanke på dess förutsättningar.

Jag har inte hittat något riktigt favoritspår på albumet, de är lite för lika varandra för det och det enda som skiljer sig lite mer från de övriga är mest töntigt så inget spår sticker ut i positiv bemärkelse men egentligen är det inget som är uruselt heller så det är ett ganska habilt album. Sammanfattningsvis kan vi väl sammanfatta detta album som ganska intressant men egentligen varken bra eller dåligt.

HHHHHHH