Insomnium
Shadows Of The Dying Sun

Många band har fått mig att må illa genom sina skivor under åren som jag recenserat musik för Hallowed och vanligtvis är det för att de är så äckligt dåliga som man gör det. Men det finns ett och bara ett band som lyckats få mig att bokstavligen må illa för att de är så otroligt bra och det är finska Insomnium.

Insomnium är på intet sätt mitt favoritband, de är ett stabilt band som aldrig gjort mig besviken och som alltid håller hög kvalité, men som med kärlek är det med musik inte alltid så att man blir förälskad i den snyggaste eller sexigaste tjejen och för mig är Insomnium just en otroligt snygg, sexig tjej som ibland kan göra mig så upphetsad att jag blir illamående.

När Insomnium spelar sin melodiösa dödsmetall är det som att tiden står stilla. Allt nästan bara stannar upp. Jorden slutar snurra runt solen och tar bana runt skivan istället så att medan skivan står stilla i skivspelaren snurrar vi, jorden och hela universum runt den. Det är bara något övernaturligt med deras musik, den är egentligen inget annorlunda mot alla de andra gudarna inom genren - In Flames, Dark Tranquillity, Children Of Bodom o.s.v. Ändå sitter jag här och kan inte hjälpa att bara stanna upp. Bara sluta med allt jag har händerna upptagna med och bara lyssna. Lyssna, och njuta. Flödet i musiken är som en stenstaty karvad ur ett stort stenblock - det saknar sömmar och fogar, det bara är där som det är. Perfekt uthugget och lent och rent som om det vore gjort av vax.

Trots att det är så hårt och argt - som ett flintblock - är musiken så vacker och underbar att lyssna på. Det är som att jag blivit förhäxad varje gång jag hör den här skivan - jag blir nästan rädd att jag kommer välja den före min flickvän när jag vill ha sex i framtiden. Det låter kanske dumt och det är det naturligtvis, men det är något med Insomnium på den här skivan som gör mig dum… jag tror äntligen jag blivit kär!

Som ett av banden vi på Hallowed gett högst snittbetyg över den samlade diskografin är Insomnium naturligtvis inget band som behöver en närmare presentation men skulle ni mot förmodan ha missat detta underbarn från Finland så har de alltid varit uppe och snuddat på maxbetyget hos oss på Hallowed. Åttor och nior på tiden vi hade en tiogradig skala och sexpoängare sedan vi bytte. De spelar en gitarrdriven melodiös dödsmetall som inte gömmer sin musik i en grötig produktion utan plockar fram samtliga individuella musiker i bandet lika mycket. Den mörka, nästan brummande sången byts i refränger och viktiga partier ut till klarsång - inte sällan som körsång. Trummorna hörs tydligt i mixen och jag tror det är en anledning till att de får så fantastiskt fint flöde i musiken - rytmen är alltid närvarande och driver på, inte bara är med någonstans i bakgrunden som på så många skivor. På strängsektionen har bandet fått en ny man i bandet sedan 'One For Sorrow' men om något har det bara gjort det här så gitarrorienterade bandet ännu bättre.

Det är svårt att nämna något specifikt som sticker ut från resten på den här skivan. Allt låter så otroligt bra! Allt ser bra ut med ett snyggt, stilrent skivomslag i samma stil som deras tidigare men kanske lite mer genialiskt på något sätt. Precis som musiken. Visst är det samma Insomnium som alltid… men kanske lite mer genialiska på något sätt. Och det fanns inte så mycket utrymme för mer man kunde önska från de tidigare skivorna, så jag antar att det betyder att det här är i det närmaste perfekt? Ja… så mycket närmare kan man i alla fall inte komma.

Den som inte köper 'Shadows of The Dying Sun' är en idiot! Det här… det är magiskt!

HHHHHHH