Insomnium
One For Sorrow

Ända sedan Insomniums debut släpptes för ganska precis tio år sedan har jag hållit detta band väldigt varmt om hjärtat och så har även Halloweds betyg bevisat. Nio av tio på första skivan, åtta av tio på andra - det skulle ha varit sexor med vår nuvarande skala och alla som läser Hallowed vet att vi inte direkt delar ut dem dagligen. Sedan andra skivan har vi dock inte recenserat fler skivor, även om jag även spelat Insomniums tredje skiva, 'Above The Weeping World' varm i stereon under tiden Hallowed gick över till webbtidning och inte recenserade några skivor. Förra skivan missade jag tyvärr helt och hållet, men nu är alltså Finländarna tillbaka med första skivan släppt genom Century Media och denna 53 minuter långa skiva skall på pappret passa mig lika bra som en måttbeställd handske: melodiös mörk metall med skrikande gitarrer och Skandinaviskt (Finländskt) ursprung. Kan inte passa mig bättre.

Jag vill dock poängtera att bara för jag gillar genren ger jag inte alla band från den höga betyg, jag är väldigt kräsen och har en enorm referensram så det är knappast som att Insomnium kan komma och köra billiga knep för denna recensent. Vilket de också har valt att inte göra. Ljudbilden på 'One for Sorrow' är som en hög tegelmur på ett par meters tjocklek - den är stor, solid och verkar ändlös. Det är som att slå på en dröm - du fullständigt dras in i det och hela omvärlden försvinner i ett hav av en ljudbild som helt och hållet fyller ditt hörselspektra. Bakom sången ligger trummorna som ligger ovanpå keyboardslingorna och gitarrslingorna och längst ned under allt hittar vi en tyngd genom basen som totalt får skivan att flyga iväg med dina öron till en plats där människor inte existerar, till en värld där våra naturlagar inte längre fungerar och där allting bara solidiseras till moln. Som följer vinden och kastas runt likt en fjäder. Vi är i skivans våld och inte tvärtom.

Så här långt låter allt bra, men även den bästa har brister någonstans och på 'One For Sorrow' ligger dessa dolda i gitarrerna som på första halvan av skivan tenderar att låta väldigt lika varandra i flera spår. Melodier och tempo har en tendens att fastna i samma mönster och även om det är bra mönster, bra gitarrslingor, bra tempo så är det sådana saker som lätt kan fälla en skiva om man inte är försiktig. Därför är jag glad att Insomnium även har låtar som Every Hour Wounds och Decoherence - låtar som har en kommer med helt annan karaktär än de flesta andra på skivan. För en vecka sedan skrev jag om Nightrage, som spelar lite i samma liga som Insomnium, att problemet med deras nya skiva är att alla låtarna har ungefär samma ljudbild, trots väsentliga olikheter och att detta hade kunnat undvikas genom att kasta in ett eller två spår som vände upp och ner på skivan. Insomnium har många likheter i låtarna på 'One For Sorrow', men de har också spår som kanske inte är radikala paradigmskiften av hela Insomniums musik även om de kastar omkull skivan i alla fall till viss del. Efter detta finner skivan ett helt nytt eget liv.

Insomnium låter som ett helt universum förpackat på drygt 50 minuters resa mellan 10 olika planeter. De har sina likheter, de har sina skillnader - men den gemensamma nämnaren är att de fascinerar och imponerar lika mycket allihop på sina egna specifika sätt. Så lika men ändå så annorlunda. Livet flödar på 'One For Sorrow' på ett sätt som bara Insomnium kan leverera det: tungt, melankoliskt, nedstämt men ändå så vackert och inspirerande att du inte riktigt kan uppleva det som särskilt deprimerande. Det är hårt och tungt som en lastbil lastad med vindkraftverksdelar och musiken flödar fram likt buren av vinden: melodiöst, som i en enhet karvad ur en enda bit järnmalm. Det är svårt att känna saknad för någonting när du spelar den här skivan - i alla fall om du som jag tycker om den här typen av musik. Den hårda, melodiösa och ändå så oerhört vackra musiken som vi nordbor tycks vara experter på att producera. Mäktigt… det är allt jag kan säga.

Det framstår för mig som att Insomnium inte förlorat ett uns av kvalité sedan deras fantastiska debut släpptes för tio år sedan. Det här är ännu en av detta års pärlor. Ännu en skiva från 2011 att kolla upp, speciellt om du är svag för tung musik spelad melodiöst.

HHHHHHH