Amorphis
Circle

Med ett snittbetyg på 6,67 från sina tre tidigare recenserade skivor hos Hallowed (en sexa och två sjuor) har Amorphis det överlägset bästa snittbetyget på tidningen av alla band som fått mer än en skiva recenserad. Faktum är att inget annat band ligger direkt ens i närheten av detta och de är det enda band på Hallowed.se med två fullpoängare. Inget annat band har lyckats med detta (i hela Halloweds historia finns det dock ytterligare ett - Star One) och om detta inte klargör hur bra Amorphis senaste tre skivor är så vet jag inte vad jag kan säga. Jag är dock alltid noga med att poängtera att man inte kan leva på gamla meriter hos oss - ett nytt album är ett nytt album och vad man gjort tidigare spelar ingen roll för det nya och samma sak gäller för Amorphis.

'Circle' är Amorphis elfte studioalbum, det femte med samma medlemmar i bandet och det första albumet med denna uppsättning som inte baserar sig på Kalevala-historierna. Det är också första albumet denna uppställning ser produceras av Peter Tägtgren. Lite förändringar har alltså skett till denna gång, även om bandmedlemmarna är detsamma, och det kan faktiskt höras. Ska jag framföra någon form av kritik till de senaste skivorna (även om det mest bara är kritik för att kritisera) skulle det vara att de låtit lite lika varandra men denna gång gör Amorphis ett tydligt steg åt ett annat håll, utan att för den sakens skull lämna sitt karaktäristiska sätt att spela musik på.

Ett av de mest påtagliga elementen som skiljer 'Circle' från de senaste albumen är sättet som Tomi Joutsen sjunger på. Det finns partier då Joutsen verkligen tar till gutturala grottvrål, vilket är något jag aldrig hört honom göra förut, men även hans standardsång känns lite annorlunda (med betoning på lite). Produktionen är en annan sak som skiljer detta album mot i alla fall de senaste två då detta är betydligt tyngre producerat. Ljudet är lika rent och klart som det varit den senaste tiden men mixningen tillåter tyngden från i huvudsak trummorna att träda fram betydligt mer här och det ger ett album som känns hårdare och kraftfullare än Amorphis låtit på länge. Kanske att 'Eclipse' hade den här tyngden, annars får vi nog gå tillbaka till 90-talet och tiden vid - men kanske i huvudsak före - 'Elegy'.

På gitarrfronten känns det som bandet backat en aning från att ha dessa riktigt fantastiskt sköna skrikande gitarrer till att lämna över det där njutbart skrikandet till endast keyboardisten på 'Circle'. Istället har gitarrerna fått en betydligt mer pådrivande roll och tillsammans med rytmsektionen knuffar de nu verkligen rytmen, tempot och musiken framåt. När jag hör musik jag tycker om har jag en tendens att börja röra hela kroppen i takt med musiken - oavsett om jag står, sitter eller går - och när jag hör 'Circle' har jag verkligen helt omöjligt att stå, sitta (eller vad jag nu gör) stilla. Det och det faktum att musiken faktiskt t.o.m. låter bra på min macbooks verkligen genomusla inbyggda högtalare gör att jag redan efter ett par spelningar drog en lättnadens suck över 'Circles'. Den och Amorphis är verkligen precis lika bra på den här skivan som de varit tidigare - en massa spelningar senare har jag inte ändrat den åsikten.

Klaviaturen är det ledande instrumentet på 'Circles' och har fått axla rollen att ensam ge de där gåshudsframkallande känslorna som de tidigare delat upp tillsammans med gitarrerna. I låt efter låt kommer partier som likt en klocka också ger denna gåshud, men det blir som starkast i spår som Mission, Nightbirds Song och Enchanted By The Moon då de låter Kallio plinka några toner helt ensam eller endast backad av något lätt rytmiskt. Sedan har de också spår som Narrow Path som känns som min gissning till nästa singel där de inleder låten med lite glatt flöjtspel. Refrängen går sedan med en slagkraftig och medsjungarvänlig ton till det där typiska singelstuket då den upprepas flera gånger på rad efter ett kort instrumentalt stick och solo - så som Amorphis komponerat i stort sett alla sina singlar på senare tid. Första singeln från 'Circles' är dock Hopeless Days som kommer direkt efter Narrow Path och den känns lite olik de singlar bandet valt på slutet och inte heller särskilt lik Amorphis alls på senare tid egentligen, om man bortser från det lugna pianopartiet ca 3 1/2 minut in i låten.

'Circle' har mycket av det hårda, mycket av det lugna, mycket av det som personifierat Amorphis på slutet likväl som en hel del nytt. Amorphis är ett band som drivit omkring lite i hårdrocksgenren under sina år och spelat lite allt möjligt men de senaste album har ändå varit hyfsat lika varandra. Nu har de gjort ett album som använder allt det de gjort de senaste åren och skakar om det rejält. Resultatet är en skiva som åter igen är helt makalöst bra då det innehåller allt det vi kommit att förvänta oss av och älska med Amorphis de senaste åren samtidigt som vi får någonting nytt, fräscht och spännande. Mer varierad, mer kreativ och mer spännande än jag hört bandet på några år nu. Definitivt en av årets bästa skivor!

HHHHHHH