Eternal Tears of Sorrow
Saivon Lapsi

Finska Eternal Tears of Sorrow är tillbaka, det är för sjunde gången om man räknar studioalbum från denna sextett. Deras sjätte album togs väl emot hos oss senast det begav sig, vilket var 2009 och sedan dess har vi fått se närmare fyra år passera. Det borde väl betyda att de haft gott om tid att arbeta med detta sjunde album som fått namnet Saivon Lapsi vilket kan tänkas referera till ett barn av heliga sjöar eller något sådan, det är en förfinskning av samiska så betydelsen blir väl lite flytande skulle jag tro men det bör komma sig av ordet sáiva (som betyder ungefär vad jag skrev). Men jag är inte sådär överdrivet insatt i samiska religiösa eller kulturella ting så jag kan ha helt fel och kanske har bandet tänkt sig en helt annan betydelse som inte har något med vad jag nyss skrev att göra. Det är åtminstone ett snyggt förpackat album med ett omslag som leder lite grann till den tolkning jag gjort i detta stycke.

Annars känns väl Eternal Tears of Sorrow hyfsat väl igen med sin gotiska, mörka metal som inte går i något rasande tempo men har en väldigt episk karaktär och berätta ofta fängslande sina historier för sin lyssnare. Det är ganska tungt utan att för den skulle bli stentungt och våldsamt, melodiös och lätt extrem metall med en episk karaktär tror jag man kan beskriva det som utan att överdriva. Vrålsången känns väldigt typiskt finsk och albumet i allmänhet har den där karaktär som väldigt många finska band har, och bara finska band har. Dessutom måste jag tillstå att albumet är mycket kompetent producerat och har en väldigt modern, snygg men inte för tillrättalagt ljudbild. Det låter mycket bra och ingenstans under albumets 45 minuters speltid trampar de i fel spår sett till vad man vill höra.

Det är ett väldigt bra album måste jag säga, det håller mig intresserad från början till slut. Dessutom känns det fräscht och intressant, jag skulle vilja påstå att bandet har utvecklats en del sedan senast och det känns förstås alltid positivt. Därmed inte sagt att det inte låter som Eternal Tears of Sorrow för det gör det också och det på ett klassiskt sett samtidigt som bandet går vidare i sin musikaliska äventyrslusta. Det är kanske inte ett jättesteg framåt sedan senast det begav sig men visst är det snäppet vassare, och det är inte inom något litet definierbart område som de gått framåt utan det är över hela linjen där varje detalj är lite bättre än på förra albumet.

Det är kanske ingenting som sticker ut över resten av materialet utan det är ett jämnstarkt album som imponerar sett till helheten snarare än att det blänker till riktigt ordentligt bara här och där, ett album som på ett riktigt snyggt sätt skapar ett dramatiskt musikaliskt äventyr som jag gärna upplever både en och två gånger. Det betyder också att jag återigen måste erkänna mig lätt imponerad av Eternal Tears of Sorrow som bara fortsätter att släppa kvalitetsmusik i en värld där alltmer musik blir slätstruken och likriktad. Ett imponerande album av ett band som verkligen sedan länge förtjänat ett riktigt genombrott, deras musik förtjänar att både höras och uppmärksammas. Saivon Lapsi cementerar definitivt Eternal Tears of Sorrows plats bland de absolut vassaste banden i genren.

HHHHHHH