To/Die/For
Samsara

Att dö för, det är vad dessa finnar brukar kalla sig när de framför sin musik. Samsara som brukar betyda evigt flöde är vad deras sjätte album namngivits till, ett grått och väldigt intressant skivomslag pryder detta sjätte album. Det har tydligen släppts bara i Finland och på bara en försäljningsplats, men ser nu dagens ljus i hela världen tack vare Massacre. Alla bandets tidigare album ska tydligen ha nått topplistan i hemlandet Finland, det kanske kan vara ett hyfsat argument för att kolla upp albumet. Förgångna stordåd har dock ingen större betydelse för oss här på Hallowed, vi tittar bara på nuet och då har vi Samsara att sätta tänderna i.

Gotisk metall, det är vad dessa filurer har att erbjuda oss med detta album som är ganska varierat sett till låtarna som är allt från lugna och spännande till ganska tempofyllda. Det finns vackert material och det finns tyngre material på detta album. Om man söker material som följer ett visst mönster och så kanske man kan se detta som en aning spretigt då det lite grann kan tyckas som att låtarna inte alltid hör samman i en enhet. En enhet som för övrigt har tio spår och kan klockas till närmare femtiotvå minuter. Där vi får ett album med en snyggt putsat ljudbild och en typisk gotisk sångare, det är kanske inte det mest unika inom gotisk metall men variationen gör ändå att de sticker ut lite grann från band som till exempel HIM eller liknande.

Det här albumet känns väldigt osammanhängande tycker jag, en del av låtarna är alldeles lysande medan andra är totalt värdelösa. Det är något som gör detta album väldigt svårt att recensera då jag å ena sidan tycker att det är riktigt bra medan jag å andra sidan tycker att det är riktigt dåligt så ibland tycker jag att det närmar sig en femma och ibland en trea så därför kanske en fyra är det mest logiska betyget eftersom det är mitt emellan dessa funderingar.

Bäst på albumet tycker jag att femte spåret Folie á Deux är, det är vackert, spännande och riktigt bra på alla plan. Jag gillar också inledande Kissing the Flames och sjunde spårest Love is a Sickness. Det förstnämnda tycker jag tillhör de absolut bästa musikaliska spår jag hört detta år, tyvärr så vägs dessa bra spår ned av det riktigt tråkiga. Spår nio Oblivion:Vision är ett under av sömnig meningslöshet som inte kommer någonstans och får mig att omedelbart vilja stoppa uppspelningen av detta album, sedan har vi tragiskt tråkiga Death Comes in March som inte gör någon glad. Ett lätt förvirrande album som varvar högklassig gotisk metal med lågklassig sådan, men det övergripande intrycket är ändå ett positivt sådant. Det femte spåret är definitivt ett jag kommer att ta med mig även i framtiden.