HIM - Venus Doom 2007

Jag älskade ’Dark Light’ men jag älskar inte ’Venus Doom’. Det är jätte kul att HIM går sin egen väg och inte fortsätter på det intrampade spåret bara för det gått bra där, men detta är ett osammanhängade album som inte riktigt kan mäta sig med bandets föregångare.

Detta är det hårdaste albumet HIM har släppt så här långt, som är ett av Finlands tre största band – det första som lyckats sälja guld i USA. Det är också det mest progressiva de har gett ifrån sig, det är komplicerat, krångligt och osammanhängande på ett sätt som vissa kanske tilltalas av, men knappast alla. Refrängerna är dock, i de flesta låtarna i alla fall, mer eller mindre som de alltid varit – starka, trallvänliga och sätter sig snabbt. Vad mellanpartierna beträffar är det dock en annan sak – mycket tunga gitarrer, mycket tyngd och mörka vibrationer. Jag gillar deras keyboards och gitarrslingorna kan stundtals låta riktigt inbjudande, men den tunga basen och de mörka gitarrerna är allt för oftast ett element jag tror den gemene HIMlyssnaren uppfattar som negativt.

Singellåten The Kiss of Dawn är en av skivans ljusaste låtar, förmodligen ett smart val om man vill locka de gamla lyssnarna att stanna, men även här dunkar den tunga basen och de mörka gitarrslingorna igenom de starka melodierna, för att inte nämna de aningen förvirrande tempobyten bandet gör till sticket och sedan igen till refrängen och sedan igen till mellanpartierna innan verserna och sedan igen till verserna. Det är så osammanhängande så man tappar bort sig. Det är dock en av de där låtarna där gitarrslingorna sätter sig.

Sången är emotionellt djup och berörande, Ville Valo sjunger om sömngångare, bra blödningar och alla möjliga hjärtefrågor för honom. Den känns ärlig och öppen, men stämmer inte alltid ihop med musiken, de liksom skär sig med varandra. Kanske är det tanken? Men bra låter det inte. Om HIM är eller försöker vara progressiva är svårt att säga, men de lyckas i alla fall vara konstiga – det första steget på vägen till progressiv musik om man ska tro vissa. Jag tycker i alla fall det är konstigt med alla dessa tempobyten och sång som bara bitvis känns helgjuten med musiken och andra stunder känns som de mixat ihop fel låtar.

’Dark Light’ var förmodligen HIMs mjukaste album, det lättaste att ta till sig och de med de starkaste låtarna. ’Venus Doom’ är precis tvärt om. Här är det tyngsta albumet, som är svårast att finna ljusglimtar i och de klart starkaste låtarna rent bokstavligt talat, men några av de svagaste låtarna musikaliskt. Visst finns det undantag – men dessa är allt för oftast bara delar i låtarna och förutom Love in Cold Blood och framförallt Bleed Well är detta en allt för trist sanning.

Skivan är dock inte värdelös. Den växer med tiden och den är riktigt, riktigt bra producerad med kristallklart ljud och jätte skön stämning – de har verkligen funnit den där mörka stämningen de letade efter. Men låtmaterialet är för svagt för att hålla trots detta och alldeles för osammanhängande för att man ska känna att det berör en. Det som är mest berörande är bara fragment, bitar, partier i låtar – aldrig fullföljda eller avslutade på det spår den byggts upp.

Jag tror inte faktumet att detta är deras tyngsta skiva som är orsaken till att den inte når upp till riktig HIMstandard. Faktum är att jag tycker det är riktigt härligt när det inledande titelspåret drar igång med det överlägset tyngsta riffet HIM någonsin producerat. Skivan faller istället på sin oförmåga att hålla fast vid det bra och istället kasta in en massa konstiga och fullständigt omotiverade saker här och var. Det är nog precis som bandet ville ha det, men det är nog inte alls som vi som ska lyssna på det vill ha det.

Trots de hårda orden är detta ändå godkänt. HIM har hur de än gör alltid en viss kvalité!

HHHHHHH