Band:
Pablo - Drums
Bea - Keyboard
Danny Lamberg - Bass
Tsuspe - Guitar
Richy - Vocals
Discography:
XIII (2009)
info:
guests
Released 2011-09-30
Reviewed 2011-10-04
Gotisk metall med mycket keyboards och många olika stämningshöjande inslag, med sång som är ganska typiskt för genren, tänk HIM, Daedalean Complex, Icon and the Black Roses och så vidare. Atmosfärisk gotisk metall är vad det handlar om annars från Nox Interna, keyboardsen är ofta väldigt prominenta och det ger en liten elektronisk tocuh över det hela och jag kommer faktiskt till och från att tänka på band som De/Vision eller Alphaville när jag lyssnar, kanske är det inte helt konstigt när det finns en Alphaville cover med på albumet. Ljudbilden är modern och det vilar en känsla av ödesmättat mörker över densamma vilket hjälps av sångaren Richy Nox som han tydligen kallar sig. Albumets tretton spår sträcker sig över 47 minuter och faller alla inom en ljudbild som känns ganska sammanhängande för hela albumet.
Det hela inleds med ett spår kallat Prelude som tjänar som en inledning för spåret Pray som jag tycker är riktigt bra med fantastiskt fina keyboards i spårets inledning, redan här får man upp ögonen för vad bandet kan åstadkomma och denna kvalité håller mer eller mindre i sig albumet igenom med ett flertal imponerande spår som resultat. Självklart finns det som alltid några spår som sätter sig lite mer än de andra i ens medvetande och på detta album är det förutom inledningen spår sex Born Under Saturn’s Sign, spår elva 1984, spår tolv Victory of Love och det avslutande titelspåret.
Om jag ska anmärka på något så är det att mittpartiet känns som ett litet nedsteg från inledningen och avslutningen av albumet. Sedan tycker jag inte att omslaget är speciellt intressant, ganska fult faktiskt. Kanske borde albumet ha varit lite kortare genom att man plockat bort ett eller två spår från albumets mittersta delar. Ibland skulle sångaren också behöva träna lite på sina engelska uttal, dock tycker jag dessa anmärkningar blir ganska små i helheten och är egentligen mest petitesser sett till detta.
Vad jag också bör nämna är att bandet blandar språk på detta album, lite grann som ett Coronatus men istället för att blanda tyska och engelska så blandar Nox Interna spanska och engelska vilket också fungerar som en tankeväckare. Jag måste säga att detta albumet lite grann överraskade mig eftersom jag hade nästan räknat med efter att ha sett omslaget, att det skulle vara något svartmetalliskt och trist, det så så ut. Jag hade dock fel och det visade sig vara riktigt kul gotisk metall, skön svärta och riktigt snygga keys som några av spåren känns lånade av The Birthday Massacre.
Så med en hel laddning av namedroppande och en del förhoppningsvis förklarande text kan jag nu förklara detta albumet rekommenderat för i stort sett alla, förutom kanske de som snöat in på den primitva skolan och hatar keyboards förstås. En eloge också för att de väljer att sjunga lite om Orwells framtidsvision som numer förstås känns en aning förlegad, eller?
HHHHHHH
