Freedom Call
M.E.T.A.L.

Freedom Call behöver bokstavera till metal så att alla metal-fans förstås vad det handlar om, även om det är ett band som inte borde behöva någon större presentation. De firar tjugo år sedan debutalbumet Stariway to Fairyland som släpptes 1999, det tillsammans med de efterföljande albumen fram till jag började skapa Halloweds webbmagasin finns i min skivsamling. Fram till nu har jag dock inte fått några promos så jag tyvärr har jag inte följt bandet på länge men nu släpper de alltså ett album som är så metal som ett album kan vara, hur ska man annars tolka en sådan titel?

Glad metal med massor av melodi och klämkäcka refränger – och förstås den där känslan av lite ironisk inställning till genren med överdriven klämkäckhet och poppighet – precis som det bör vara när det handlar om Freedom Call. Inga direkta överraskningar för den som känner bandet, Chris Bay är som vanligt grym och sjunger både riktigt bra och sprider en positiv känsla med sin framtoning. Snygg och fräsch ljudbild, bandet i sig är väl inte unikt stilistiskt men tack vare Bay och en självdistans som nästan all metal saknar sticker de ut och känns igen. Det är ett album med bra variation, man känner igen Freedom Call men det känns ändå som ett nytt och fräscht album trots att det trycks mycket på de välbekanta knapparna.

Snyggt. Bra. Imponerande. Inte Freedom Calls bästa album men superlativer förtjänar det trots allt, även om jag kan sakna den där fräscha känslan som de tidigare albumen skänkte. Kul att Bay hittar tillfällen att droppa in bandets namn lite här och var ifall någon skulle glömma vad den lyssnar på. Pop-raketen One Step into Wonderland är bäst i en samling av riktigt bra låtar som utgör ett episkt och tilltalande album som definitivt kommer tilltala näst intill alla. Om du gillat vad Freedom Call gjort tidigare finns det ingen anledning att missa detta album då det är riktigt vasst.

Jag har inget att direkt anmärka på, mer än att albumet kanske är lite för allvarligt – det hade varit lite roligare med någon flummig episk parodi som på de tidiga albumen. Det är dock ingen större fråga, de tar fortfarande sig själva och genren på betydligt mindre allvar än de flesta och sådant uppskattas alltid av oss här på Hallowed då många hårdrockare tar sina stereotyper på alldeles för stort allvar. En annan bra sak är ju att vi lär oss hur metal stavas – en del av dem som brukar maila mig och klaga brukar ha svårt med det men nu kan jag hänvisa till detta albums titelspår för att hjälpa dem. Varför inte ta ett steg in underlandet och avnjuta årets trevligaste power metal-album, ett av årets bästa album.

HHHHHHH