Recension Metalium - Grounded: Chapter Eight 2009

Spår
1. Heavy Metal
2. Light Of Day
3. Pay For Fee
4. Pharos Slavery
5. Crossroad Overload
6. Falling Into Darkness
7. Alone
8. Borrowed Time
9. Once Loyal
10. Lonely

Band:
Tolo Grimalt - Guitar
Henning Basse - Vocals, keyboards
Matthias Lange - Guitar
Lars Ratz - Bass
Michael Ehré - Drums

Diskografi:
Millennium Metal: Chapter One (1999)
State of Triumph: Chapter Two (2000)
Hero Nation: Chapter Three (2002)
As One: Chapter Four (2004)
Demons of Insanity: Chapter Five (2005)
Nothing to Undo: Chapter Six (2007)
Incubus: Chapter Seven (2008)

Släppt 090925
Recenserad 090929

Länkar:
metalium.de
myspace
massacre

Jag måste säga att jag verkligen älskar science fiction även när det gäller musik, åtminstone i vissa fall, Ayreon och Star One kommer till exempel i åtanke. Metalium sysslar också med sådant, sedan kan man ju faktiskt anse att de plagierar Saga med att namnge saker i kapitel även om Sagas kapitel är ett enda stort pussel av låtar utan kronologisk ordning, rätt intressant måste jag säga och en sak som lovar gott även för tyskarna i Metalium.

Men håller verkligen tyskarna vad dessa indicier indikerar? Det får ni veta om ni läser vidare.

Musikaliskt sett är det metall av den klassiska tyska skolan, snabbt och rätt melodiöst med prominenta gitarrmelodier och keyboardslingor som förstärkning av stämningarna, för er som är bevandrade, tänk Helloween eller Gamma Ray för att nämna några band som passar in på denna beskrivning. Sci-Fi temat som bandet har i sin lyrik märks inte alltför mycket i det musikaliska.

I ärlighetens namn är detta faktiskt första gången jag bekantar mig med tyskarna i Metalium trots att detta är deras åttonde album och jag skaffade en massa band och skivor från den eran när bandet dök upp, trots detta har de flugit under min radar och jag har bara hört lösryckta saker om bandet och av bandet. Detta det åttonde kapitlet för bandet börjar med ett spår som heter Heavy Metal som är så mycket rock’n’roll kliché som det bara kan bli, ”if you don’t like it, Fuck You!” säger de i inledningen och sedan i slutet av låten igen. Låten i sig är en typisk metalldänga som kunde gjorts av i stort sett vilket band som helst i genren.

Andra spåret har ett skönt gung och rycker med för ett ögonblick med tunggung och schyssta melodier. Sedan fortsätter skivan med bra låtar hela vägen egentligen. Problemet för Metalium är dock att de helt saknar musikalisk identitet och därför går skivan mest in genom ett öra och ut genom nästa med tanke på att jag redan äger en bit över hundra skivor bara i denna genre och där finns massor av skivor som är klart bättre och allt som Metalium gör på denna skiva känns plagierat från andra skivor som jag äger, det låter som en typisk skiva i genren och kan inte greppa tag om mig som lyssnare.

Detta faktum är skivans stora problem, Metalium kan inte backa upp sin machometalattityd med musik som har samma attityd vilket leder till en skiva som egentligen bara är snygg fasad men under ytan finns absolut ingenting.

Trots att jag alltså bara lyssnat på en enda Metaliumskiva kan jag konstatera att detta låter både urvattnat och fantasilöst, som ett band som upprepar både sig själva och allt annat som gjorts i genren och inte hjälper det direkt att sångaren Henning Basse låter som en typisk sångare i genren. Med allt detta vill jag egentligen bara säga att Metalium är ett band som har allt förutom identitet, en sak som förstås är väldigt viktig när man skapar musik en musikalisk identitet eller unik image är ett måste i dagsläget och Metalium har tyvärr ingenting. En skiva som hamnar direkt i högen av skivor som troligen inte kommer att spelas mer.

Pain Crawls in the Night

HHHHHHH