Recension Rhapsody of Fire - From Chaos to Eternity 2011

Hur gärna man än vill klaga på Rhapsody of Fire så måste man faktiskt ge det här bandet en hel del erkännande. De har måhända gjort en hel serie med skivor om drakar, magiska svärd och andra mystiska varelser under 15 års tid nu, men de har också lyckats göra flera riktigt bra skivor med en ganska nyskapande musikblandning – klassiska stycken i hårdrockstappning. Det är dock inte bara musiken vi kommer ihåg, utan alla utspelen, den übertöntiga lyriken och alla deras märkliga musikinriktningstituleringar (”epic fantasy metal”, ”epic symphonic Hollywood metal”, ”The grand masters” av densamma och ”film score metal”). Och sorgligt nog minns vi från skivorna lika mycket de fantastiska klassiska melodierna och harmonierna blandat med elgitarrer och tunga trummor som den där porlande bäcken, de dansande barnen och alla deras talare.

Med en imponerande försäljningsstatistik och chartplaceringar i åtminstone något land med varje skiva (dock ännu inget på topp tio någonstans) för att vara ett Italienskt power metal band från vår tid har Rhapsody hela tiden hållit sig i toppskicket av den senare tidens band som spelar hårdrock. Deras musik är lika lätt att gilla som att ironisera och även om det varit ett lite svalare samtalsämne att diskutera bandets skivor efter att de bytte bandnamn 2006 och det som hände med Magic Circle som tvingade bandet att hålla upp med skivsläpp under två års tid mellan 2008 och 2010 så är det fortfarande ett av de band som väcker störst uppmärksamhet med en ny skiva bland band som dykt upp under 90-talets senare hälft och efter. Här är bandets åttonde album och den skiva som avslutar deras fantasysaga som pågått sedan första skivan.

Min ursprungliga idé till denna recension var att som vanligt kalla Rhapsody of Fire för muppar, töntar och omogna barnrumpor. Deras fantasytema var roligt och spännande från början men ju mer de kört konceptet desto mer tragiskt och patetiskt har det känts. Jag vet inte om Rhapsody själva vuxit upp och insett att det är dags att gå vidare eller om de kommer hitta på ett nytt fantasytema till nästa skiva, men i samband med att bandet annonserade ut ’From Chaos to Eternity’ så klargjorde de att nu var det slut på det fantasytema med Emerald Sword som de kört på alla sina skivor i två olika sagoversioner och bandets hjärtgripande tal om hur sorgligt detta faktum kändes för bandet fick mig att inse att även om Hallowed driver med alla band så kanske det för en gångs skull var dags att visa lite respekt. Och det tycker jag att jag nu har gjort, så här kommer min recension:

’From Chaos to Eternity’ fortsätter där förra skivan lämnade oss – med Christopher Lee förkunnande för oss hur vi hamnat där vi börjar på skivan. Daniels exakta ord om Lee på ’Frozen Tears of Anger’ var ”Christopher Lee vars röst är värre att lyssna till än att få magsjuka” och jag har inte svårt att hålla med. Christopher Lee låter själv som han har magsjuka och det är inte långt ifrån att det smittar när man tvingas höra honom. Han låter som en nittioårig gammal gubbe som har ett sinnesstadium likt en treårings som springer runt och leker med en pinne som han tror är ett lasersvärd. Musiken är som vanligt fylld till bristningsgränsen med klassiska arrangemang och gitarrvirtuoseri av den neoklassiska skolan med den snabba power metal bandet gjort sig kända med, där det inte heller är ovanligt att det dyker upp minutlånga pratpartier eller stämningspartier som hänvisar till platser och tider i historien som Rhapsody berättar med sin musik. Upphovsmännen själva hävdar att det skulle ha minskat i utrymme på denna skiva, och det kanske den har, men jag upplever den istället som lika närvarande som alltid. Om det har hänt något så är det att den har ändrat skepnad från att spelas av orkestrar eller Alexander Staropolis keyboard till att spelas med elgitarrer istället.

Daniel menade i sin recension på förra albumet (se länk i diskografin) att det gått utför sedan ’Dawn of Victory’ och jag kan hålla med om det till viss del. Det känns som att det finns en specifik sak som verkligen gått konstant utför med det här bandet och det är nivån på vilken man kan ta detta band seriöst. Det känns verkligen som att de bara blir töntigare och töntigare, inte bara för att de har gjort det här i så många år utan att variera sitt koncept, utan för att de verkligen verkar sjunka djupare in i det och leva in sig mer och mer i det hela och de verkar verkligen tycka att det är häftigt på riktigt. De vill göra musiken storslagen och mäktig men varje gång de tar till de mer pampiga tonerna fnyser jag mest bara till och tittar ner i marken av skam. Det här är verkligen att sjunka lågt. Men så minns jag ju att bandet ska överge konceptet till nästa album och att detta bara ska fungera som en avslutning på historien. Och då börjar jag fundera på om det kanske är så att Rhapsody of Fire helt enkelt bara brer på lite extra med den här skivan eftersom att det ska vara finalen då det ska vara mer av allt och all verklighetsförankring historiskt sett brukar försvinna i de situationerna. Det gör dock inte det hela mindre töntigt, däremot kanske lite mer begripligt. Och jag öppnar därför ögonen lite extra och tittar efter vad som är bra med skivan.

Framförallt tycker jag att det finns låtar som är riktigt bra, på samma sätt som det finns låtar som verkligen inte är bra! Skivan består av nio låtar och håller sig på helt okej speltid om dryga 37 minuter, tills det nästan 20 minuter långa avslutningsspåret Heroes Of The Waterfalls' Kingdom kommer och höjer speltiden till knappa timmen. Spåret i sig är uppdelat i en fem akter som karaktärsmässigt är väldigt olika varandra, men som handlingsmässigt hänger ihop lite mer än övrigt skivan. Här använder även Rhapsody sig av skriksång, likt den typen av sång som brukar förekomma i thrash metal, vilket känns väldigt ovanligt för detta band. Låten går in i någon form av orkanaktig stämning med flera olika talröster och berättelsepartier som bara skickar låten längre och längre ner i någon form av töntighetsträsk. Christopher Lee stånkar och stönar som han höll på få orgasm och runt omkring honom berättas historier om Dargor och jag vet inte vad. Det som fram till den låten, med vissa toppar och avgrunder, låtit riktigt bra slutar i en oändlig nedåtgående spiral som gör att skivan slutar helt under all kritik. De hade fått till en bättre avslutning om de så ägnat tio minuter åt att sitta och prutta istället för detta överambitiösa övertöntiga eposet.

Så mycket med det positiva, va? Nåväl, det är en skiva som du säkerligen kommer att gilla om du gillar det här bandet, men är det en skiva du kommer tycka är bättre än allt annat du någonsin hört? Nej. Är det en skiva du kommer tycka är det bästa du hört av Rhapsody of Fire? Troligtvis inte. Är det en skiva du kommer tycka är den bästa Rhapsody släppt de senaste tio åren? Jag tror inte det heller. ’From Chaos to Eternity’ är stundom fantastisk, stundom pinsamt dålig och på det hela slutar det därför med ett betyg i mitten. Det mest positiva är dock att vi fortsättningsvis kommer att slippa Christopher Lee på bandets framtida skivor och att dörren som antyder att bandet kanske har börjat växa upp i alla fall har öppnats – nu är det att kliva igenom som återstår.

Rhapsody of Fire avslutar i vilket fall som helst sina sagor med dunder och brak, och den troligtvis töntigaste skivan i karriären hittills, även om jag upplever det som att bandets riktiga gnista verkar ha slocknat en aning.

HHHHHHH

Rhapsody of Fire From Chaos to Eternity

Rhapsody of Fire
From Chaos to Eternity