The Tangent
Proxy

Andy Tillison och The Tangent levererar alltid, åtminstone har det varit min erfarenhet. Album som COMM, The Music That Died Alone, Le Sacre du Travail med flera har alla imponerat, The Tangent kan vara ett av mina favoritband och jag kan ju inte påstå att jag inte hade stora förhoppningar inför deras nya album Proxy. Det är ett album med flott skivomslag, ett väldigt spännande album ser det ut att vara med den ensamma pjäsen på den vita framsidan – det är ett tankeväckande omslag. Men hur tankeväckande är dess musik?

Som vanligt är det progressivt och sångare Tillison känns igen, och som tidigare tänks det en del nytt. Kanske lite modernt och också ganska fräscht men man känner samtidigt igen bandet sedan tidigare då de har vissa karaktärsdrag som brukar komma igen. Långa spår är något vi brukar få från The Tangent och det är något vi får även denna gång – variation över albumet och ett långt album med få spår precis som det brukar vara med The Tangents album. Produktionen är också toppklass precis som vanligt, kanske att speltiden kunde hållits kortare eftersom det med knappa timmens speltid känns lite väl långt.

Och jag tycker inte heller att albumet flyter lika snyggt som tidigare album, det griper inte heller riktigt tag i mig utan känns till och från nästan lite segt och sömnigt – kanske till och med tråkigt. Det är helt enkelt inte ett album som känns lika kul som bandets tidigare album, det känns inte lika magiskt som det jag skrivit om tidigare. Men visst finns det fortfarande sekvenser av genialitet, kul också att vi får lite politiska tongångar, jag gillar när band vågar vara lite politiska och inte så tragiskt neutrala. Men oavsett hur mycket jag vill att The Tangents nyaste alster ska vara lysande så känns det mer som en besvikelse än som ett album jag vill addera till de jag redan har i min skivhylla.

Proxy är ett bra album på många sätt, det kan plussas för originalitet, för fräsch ljudbild och så vidare. Men trots att jag gillar sådant och att jag gillar The Tangent kan jag inte ta till mig Proxy, det känns inte som ett lika spännande och framförallt inte som ett lika bra album som de föregående albumen jag hört. Kanske är det bara jag och det är nog värt för fanatikern att kika lite närmare på detta album men för min del kan det nog vara det album av The Tangent som imponerat minst på mig.

HHHHHHH