The Tangent
A Spark In The Aether – The Music That Died Alone Volume Two

Andy Tillison och hans tangentband är tillbaka med ett nytt album, band och band egentligen är det väl mest Tillison själv och lite gäster som står bakom namnet. Han är den enda gemensamma nämnaren över en karriär som sträcker sig över tolv år, åtta studioalbum och ett par liveskivor. Allt började med The Music That Died Alone 2003 och det var en väldigt trevlig bekantskap, lite av en hyllning till en då döende musikgenre som ingen verkade bry sig om – den progressiva rockmusiken. Men den dock inte ensam och sedan The Tangents debut har vi sett många nya och nyskapande album i denna genre.

En gnista i etern heter uppföljaren till debuten, detta är del två av The Music That Died Alone och det tycks som att den ger en gnista av hopp, ett album som faktiskt handlar om progressiv musik och ett album som enligt Tillison själv var oundvikligt då han förstås önskade titta närmare vad som hänt med den älskade musiken under det dussin år som hans band verkat. Musikaliskt handlar det om progressiv rock inspirerad både av den europeiska och den amerikanska scenen av denna genre, det är också klassiskt Tangentsound vi får med distinkta keyboards och Tillisons karaktäristiska röst. Mycket varierad musik som spänner över många genrer och svårt att helt definiera på något annat sätt än progressiv rockmusik. Grymt snygg produktion, vilket förstås är att förvänta sig av ett band i denna genre men det är mer än så, det är musik på en nivå som är riktigt hög precis som när det gäller Tangents musik i allmänhet. Kvalitativ musikalisk kreativitet är vad vi bjuds på, mycket variation och 68 minuter av musikaliska äventyr som avhandlar en musikscen på ett riktigt intressant sätt.

Det är riktigt bra detta album, med sköna låtar och bra dramatik, på något underligt sätt lyckas detta band återuppfinna sig själva och skapa något vi inte hört förr samtidigt som de behåller en karaktäristisk stil – det är inte många som klarar sådant. Om det skapar något avtryck i etern är tveksamt men ett avtryck i sinnet på den som lyssnar skapar de definitivt och jag skulle definitivt vilja säga att detta album seglar upp som en god kandidat till årets album 2015. Det tycks som att åtta album och ett dussin år inte tar gnistan från detta band, deras musik är lika vital som den var 2003 när allt började med musik som dog ensam. Nu dog aldrig den musiken och känns mer vital än på väldigt länge med en ny generation av intressanta musiker och band som är redo att hänföra oss med sin musik, Andy Tillison och hans The Tangent är definitivt ett av de mer hänförande banden och i framkant av en av de mest intressanta musikaliska genrer som finns just nu.

Titelspåret kommer i två delar och är riktigt bra men faktum är att hela låtlistan är extremt bra och hela albumet är lite över en timmes underhållning av en kvalité man inte ser alltför många gånger på ett år. Kanske inte bandets största triumf men definitivt ett vittnesmål om hur extremt bra detta band och deras musik faktiskt är, imponerande är kanske det mest lämpliga ordet man kan använda för att beskriva detta band och detta album. Det är djupt, det är dramatiskt, varierat och ett ljudlandskap som tar oss i en massa riktningar på ett musikaliskt äventyr som inte lär göra många lyssnare besvikna. Imponerande, det är nog den bästa beskrivningen jag kan ge av detta album.

HHHHHHH