Mean Streak
Blind Faith

Mean Streak är ett svenskt band som bildades 2008 med grundtanken (som fortfarande lever kvar) att skapa traditionell heavy metal från hjärtat. I grund kanske en nobel tanke men traditionell heavy metal från hjärtat låter alltid likadan något som påvisades 2011 när jag recenserade bandets andra album Declaration of War som var en generisk och fullkomligt ointressant historia. Jag missade deras förra album men deras fjärde har snurrat flitigt i skivspelaren och kanske har de döpt det efter sin egen blinda tro på att de någon gång ska kunna skapa något relevant genom att skapa traditionell heavy metal från hjärtat. Varför inte bara göra covers på de mest populära metalbandens hitlåtar? Det är ändå de låtarna fans av den här typen av musik vill höra. Visst kommer många heavy metal-fans hylla detta album, köpa det och spela det en gång för att sedan ställa det i en skivhylla där det kommer att stå orört i all framtid till personen dör, skivan säljs för en struntsumma till någon annan som gör samma sak och skivan förblir glömd i en skivhylla.

Det ovanstående gäller en stor samling band i denna genre och Mean Streak är nog så generiska som det är möjligt att vara. Tråkig sångare, typiska låtar med tjatiga refränger och ett obefintligt driv – inget liv överhuvudtaget bara en blind tro på en genre som slutade vara relevant innan 90-talet tog sin början. Man tröttnar redan efter ett par minuter. Jag kan beskriva det genom att fråga om du hört Iron Maiden, Saxon, Helloween eller något band i den stilen, om du har så vet du exakt hur detta låter, nämnda band gjorde det dessutom bättre under sin storhetsperiod. Så what’s the point? som de skulle ha sagt där man talar engelska.

Nästa relevanta fråga blir om man ska köpa den här skivan, och svaret är att om du redan har åtminstone tio heavy metal-skivor i din samling är sannolikheten övervägande stor att minst nio av dem är hundra gånger mer värda att lyssna på än denna. Visst låtarna är inte kassa men referenserna till andra bands låtar trycker sig in i mitt huvud likt en elakartad migränattack och min livslust reduceras mångfalt när jag lyssnar igen och jag villa bara stänga av men mitt driv att skriva om det tvingar mig att gå vidare. Och när jag nu försöker analysera mina intryck av detta album kan jag inte låta bli att fundera över om musiker generellt kan beskrivas som kreativa eller bara som hantverkare kompetenta inom gebitet att följa en ritning. För hur mycket man än vrider och vänder på Mean Streaks Blind Faith är det omöjligt att ärligt påstå att den innehåller ens ett uns kreativitet, det är som att skriva en bok genom att kopiera en annan och bara byta namn på platser och personer till något snarlikt.

Nej, det må finnas en och annan medryckande refräng som kan beskrivas som bra så länge man inte kan placera låten den är stulen från, men det till trots är det ett sjukt ointressant album. Det må kanske vara lite taskigt mot bandet men jag kan faktiskt inte rekommendera någon i hela världen att köpa detta album, ingen kommer att spela det mer än någon enstaka gång. Inte dåligt, inte bra, bara blekt och generiskt, Blind Faith är inget annat än en enda lång gäspning.

HHHHHHH