Band:
Bruce Dickinson - vocals
Dave Murray - lead & rhythm guitars
Adrian Smith - lead & rhythm guitars
Janick Gers - lead & rhythm guitars
Steve Harris - bass, keyboards
Nicko McBrain - drums, percussion
Discography:
Iron Maiden (1980)
Killers (1981)
The Number of the Beast (1982)
Piece of Mind (1983)
Powerslave (1984)
Somewhere in Time (1986)
Seventh Son of a Seventh Son (1988)
No Prayer for the Dying (1990)
Fear of the Dark (1992)
The X Factor (1995)
Virtual XI (1998)
Brave New World (2000)
Dance of Death (2003)
A Matter of Life and Death (2006)
Guests:
Info
Kevin Shirley - Producer
Jared Kvitka - Engineer
Melvyn Grant - artwork
Released 2010-08-13
Reviewed 2010-08-31
Links:
ironmaiden.com
myspace
Jag tror att de flesta av oss har en viss aning om hur Iron Maiden låter musikaliskt. Bandet spelar brittisk heavy metal mer eller mindre som man föreställer sig att den skall låta. Denna skiva har dock tilldragit sig de mer atmosfäriska produktioner som introducerades på allvar på bandets X Factorskiva och som sedan hängt i. De låter som Iron Maiden på 2000-talet kan man väl säga, och med det menar jag att det låter som du kan förvänta dig att du kan förvänta dig att Iron Maiden anno 2010 skall låta. Det går också att säga att de t låter väldigt mycket som Kevin Shirleyproducerade Iron Maiden.
Albumet börjar med ett spår som egentligen borde vara två eftersom det är hela tiden den uppfattning jag får när jag lyssnar till skivan, andra delen av spåret är det som är musikvideon här nedanför. Jag får en positiv känsla när allting inleds och slås av tanken att Iron Maiden kanske äntligen gör något riktigt intressant. Detta slås dock i spillror så snart första refrängen inleds, lyssna nedan så får ni höra hur patetisk den är.
Nästa spår är singelspåret El Dorado som jag inte ens kan påminna mig om hur det låter så trist måste det vara och därmed ett konstigt singelval. Efterföljande Mother of Mercy är ett riktigt bra spår faktiskt, Bruce låter en aning mindre patetisk än han brukar och refrängen är ingen tjata-ut-samma-ord-sextiotusen-gånger såsom Iron Maiden brukar göra, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det faktiskt är en av de absolut bästa låtar Iron Maiden skapat under 2000-talet (vilket förstås inte är alltför imponerande). Ett spår att höja stämningen på skivan en stund.
Coming Home och The Alchemist heter nästkommande spår och dessa är absolut ingenting att ha, jag har glömt dem trots att jag hört dem 20 gånger nu. Isle of Avalon är nästa spår och det är helt värdelöst och ett jag oftast har hoppat över eftersom jag hatar det.
Starblind är ett annat spår som glöms omedelbart och sedan kommer The Talisman som jag åtminstone kommer ihåg, det är ett okej spår men ingenting att skriva hem om egentligen. Spåret som följer denna talisman är ännu ett intetsägande spår som inte är mycket att minnas överhuvudtaget.
When the Wild Wind Blows heter det sista spåret som faktiskt är ganska bra och också utgör en snygg avslutning av denna skiva. En skiva som har många problem, ett av dessa är att längden av skivan som är över 76 minuter, vilket är för långt nästan oavsett hur man ser på saken. Så med senast nämnda spår som avslutning och med Mother of Mercy med och sedan kan man kasta bort 35 till 40 minuter av trams som inte är mycket att ha, då skulle det faktiskt vara en bra skiva.
Jag har faktiskt sett en del goda recensioner för denna skiva men detta känns mest som att recensenterna gjort precis som bandet och gjort allt på rutin eller slentrian, det är verkligen ingenting speciellt med denna skiva, videon jag hittade för låten är bättre än själva låten vilket ofta är fallet med Iron Maidens musik. Jag har givit denna skiva mycket tid för att finna vad som tilltalar folk med Iron Maiden men i ärlighetens namn har jag ingen aning.
Iron Maidens huvudproblem för mig är att bandet är fruktansvärt fegt och inte vågar misslyckas och istället spelar på säkerhet vilket förstås inte fungerar oavsett i vilket sammanhang man ser på saken en lagspelare som bara spelar på säkerhet är ofta uppskattad av tränaren eftersom han inte göra några misstag men han blir aldrig någon stjärna med tanke på att han inte vill riskera något för att avgöra. Det är där Iron Maiden är, de vågar inte riskera att misslyckas för att skapa något nytt och något fantastiskt och detta från ett band som en gång för länge sedan var banbrytande och nyskapande. Det var dock vid samma tid som Egypterna uppförde den första pyramiden vid Giza så det är kanske inte så konstigt att de förlorat den förmågan, de flesta andra från den tiden är väl döda vid det här laget.
I slutändan är The Final Frontier ett hyfsat album med hyfsade spår som är välgjorda men trots detta är det ännu ett Iron Maidenalbum vilket förstås betyder ännu en uppvisning i medioker musik.
HHHHHHH