Saxon
Sacrifice

Jag tror att för de flesta av våra läsare behöver Saxon ingen närmare presentation, de är ett av de här NWOBHM-banden som var med och skapade den form av heavy metal vi generellt ser idag. Saxon har massor av album bakom sig och släppte för några dagar sedan sitt tjugonde(!) studioalbum, ett som kallas Sacrifice, en titel som kanske kan beskriva vad det innebär att vara musiker. Albumet ser på framsidan ut som vilket annat Saxonalbum som helst egentligen, men musikaliskt ska det vara ett album som illustrerar ett band som nått tillbaka till fornstora dagar och de flesta webbrecensenter stämmer upp i hyllningssång, tenorstämmig sådan. Dock tror jag inte att någon håller dem på samma höga piedestaler som till exempel Iron Maiden men de verkar ha något av en legendstatus i många kretsar ändå. Personligen har jag dock aldrig sett bandets storhet och det mesta de gjort har snarare fått mig att kasta upp än att kasta runt kalufsen i så kallat headbangande.

Musikaliskt är det heavy metal som det brukar låta, bluesbaserade rockriff och högtonad lite smutsig sång som kröner den saken. Det är ingenting som direkt kommer att överraska dig när det gäller det musikaliska utan det låter ungefär som du kan förvänta dig av ett väldigt traditionellt heavy metalband. Det är energiskt dock vilket kan kännas en aning imponerande med tanke på hur gamla de är i gemet och att de fortfarande är hungriga är ganska imponerande får man trots allt säga. Produktionen på detta tjugonde Saxonalbum är bra, kompetent och med en snygg ljudbild och Biffen själv låter som han är i högform.

Sacrifice är ett ganska bra album får man väl säga, det är inget lysande sådant eller fantastiskt men det är ett välkomponerat sådant och ett kompetent sådant. Det är ett ganska typiskt album för Saxon och på många sätt känns det lite överflödigt för den som inte är Saxonfanatiker och det är väl knappast ett lämpligt utförande för ett album som skulle velat ha en plats i rockhistorien. En stunds hyfsad underhållning men ingenting som kommer att gå till historien på något sätt, det låter som Saxon generellt låter och med tanke på att bandet redan gjort 19 album före detta så känns det lite överflödigt och med tanke på att jag redan har ett Saxonalbum någonstans bland mina album som låter mer eller mindre som detta så känns det inte direkt som ett album jag är intresserad av.

Sacrifice är nog trots allt mest inriktad på att lyckliggöra bandets fans och inte för att göra ett intressant och dramatiskt album som kan tilltala musikälskare ur en bredare skara. Välgjort och välproducerat är det inget snack om att det är men det kan sägas om massor av musik som görs idag så välgjort och välproducerat idag är ingen garant för någonting egentligen men visst är det ett hyfsat bra och underhållande album men 20 album och detta är det bästa de kan komma med. Lite deprimerande kan jag faktiskt ändå tycka att det är men Saxon är nog inte bättre än medelmåttiga och erfarenheten har nog snarare blivit till en belastning än till en tillgång. Jag kan förstå att alla som redan är frälsta Saxonister är stora fanatiker för det är säkert vad ni vill ha men personligen skulle jag nog faktiskt velat se något mindre alldagligt från ett band som nu släpper sitt tjugonde album.

Men, grattis till 20 album Saxon, det är ganska imponerande trots allt.

HHHHHHH