Band:
Andy LaGuerin (vocals)
David Andersson (guitar)
Patrik Gardberg (guitar)
Peter Anderson (bass, vocals)
Jonas Kallsback (drums)
Discography:
Metal Slave (2009)
Guests:
Johan S Abrahamsson (churchorgan)
John Woolett (spoken word)
Info
Produced by Peter Andersson
Mixed by Fredrik Nordström
Mastered by Plec
Released 2011-01-28
Reviewed 2011-02-09
Links:
myspace
black lodge
Nåväl, jag anser också att man inte ska döma en skiva bara på omslaget även om dessa ofta säger mer än vad man tror. Men jag har faktiskt lyssnat på denna skiva många gånger och jag kan väl utan att överraska alltför många som redan tittat på skivomslaget att det handlar om traditionell hevay (kanske en ny definition där) metal, lite halvfalsettig sång, lite tunga riff, några klatchiga melodislingor och refränger som upprepar sig ofta. Lite spår av den så kallade NWOBHM (googla om ni ej kan förkortningen) och lite av den senare power metalvågen.
Soundet har lite spår av åttiotal samtidigt som det låter mer modernt, det är onekligen inte speciellt svårt att lista ut varifrån inspirationen till det musikaliska kommer. Det finns elva spår på skivan och den tar lite mer än 40 minuter att lyssna igenom, vilket i tid inte är alltför långt för en skiva.
Ärligt talat är jag inte speciellt mycket för den här typen av heavy metal, i min mening är marknaden totalt mättad redan och det skall till något alldeles fantastiskt för att det skall märkas i en så fullsmäckad genre och något alldeles fantastiskt eller unikt är inte vad Mean Streak levererar med Declaration of War.
Jag är säker på att fans av alla Iron Maidens, Saxons och Helloweens skivor kommer att uppskatta denna skiva, den är trots allt välgjord och har egentligen inga större brister. Den största bristen är väl egentligen att den är en del i en överbefolkad genre som jag redan har fått för mycket av sedan långt tillbaka.
Jag har funderat en del kring favoritlåtar på skivan och så vidare men jag hittar ingen som jag finner mer intressant än de andra, för mig känns det mer som någonting som kanske kan gå i bakgrunden eller något sådant. Det finns ingen solklar hit och det finns ingenting som fångar mig, nåväl det talade partiet i avslutande The Oblation är faktiskt ändå rätt lustigt men det är knappast något som drar mig till skivan.
Declaration of War är knappast någon krigsförklaring mot medioker musik, snarare bara ännu en sådan där skiva man tittar på omslaget och sedan slänger över axeln medan man går vidare mot nya mål.
HHHHHHH
