Bonafide
Flames

Det har hunnit bli ett halvdussin album från svenska Bonafide, ett band som aldrig kommer att göra något större avtryck i musikhistorien. På många sätt må de vara bättre än band som AC/DC, men precis som så många andra bättre än sina idoler så kom AC/DC vid rätt tid och gjorde sin grej. Bonafides grej är att härma vad andra redan gjort, ungefär som att lära en schimpans teckenspråk eller en hund att sitta – det finns inget kvalitativt tänkande bakom. Deras album Bombo var definitivt ett steg framåt i jämförelse med vad vi skrivit om tidigare, det förra hörde jag aldrig, men vad ska vi då säga om detta nya alster?

Att rockfarbröderna kommer att stämma upp i hyllningskör kan vi vara säkra på, ”halleluja det låter ju som musiken vi växte upp med” säger de kanske. De har tagit över facklan från AC/DC kanske någon tycker men de kommer aldrig att kunna slå som AC/DC och andra band de emulerar, alla band som på allvar gjort ett avtryck har kommit med något eget – något fräscht och inget av dem har man kunnat säga att det låter exakt som något annat. Bonafide är mer eller mindre ett coverband, det enda som inte gör dem till ett coverband är att de skriver egna texter. Det här albumet har tio spår och speltiden är 42 minuter och på det hela taget känns det som att albumet kan beskrivas som en kvarleva från det förflutna.

Helt okej album, hyfsade låtar och allt det där, ungefär som ett AC/DC-album eller något annat liknande. Det är inte direkt så att jag slås av hur fantasifullt och banbrytande det är, eller hur makalöst fantastiskt det är. Bonafide är bra på vad de gör och de kommer inte göra sina fans besvikna. Rockfarbröderna kommer säkert att hylla det nya albumet och ni som hört bandet tidigare kommer inte att bli direkt överraskande trots att det finns ett och annat tillskott vi inte hört tidigare som användandet av en gospelkör på ett par låtar – det ändrar dock inte det faktum att Flames är som vilket annat album som helst av ett band som tror att ett efterapande av det förflutna är rätt väg att gå. Ännu ett album som stärker bilden av musiker mer som systematiska arbetare än kreativa konstnärer, det finns inte mycket kreativt eller konstnärligt att höra på detta album.

Ni som tidigare imponerats av vad Bonafide gjort kommer att se samma sak nu, det här är ännu ett album i samma stil som de bjudit på tidigare. Jag tycker att det här är ett okej album, hyfsade låtar och så vidare men knappast något som kommer att imponera på någon eller göra något större avtryck i historien. Ungefär som en Volvo, ett säkert kort men lika kul som snö på midsommar.

HHHHHHH