Karnak Seti
The Distance That Made Us Cold

Vi har fått vänta ett tag men nu är portugiserna i Karnak Seti tillbaka med ett nytt album, The Distance That Made Us Cold heter det och har ett omslag i en stil som liknar det föregående albumet. Det är bandets tredje alster och med tanke på hur väl det tidigare albumet mottogs och hur lång tid de har arbetat med detta album finns det onekligen fog för optimism inför detta album. Men givetvis ska man inte ta något för givet och kvartetten måste självklart bevisa att de fortfarande håller samma, eller bättre kaliber, som senast. Deras bästa album hittills skrivs det i pressinformationen så det är väl den vinkeln jag kan använda, är det verkligen bättre än senast?

Musikaliskt skiljer det inte speciellt mycket, det bygger på samma grund som sist med en melodiös dödsmetall helt klart inspirerad av den göteborgska skolan. Ganska medryckande melodier och så vidare, vrålad sång är vad som bjuds – ganska arg sådan. Riktigt vass produktion har de också, det känns lite som att de tagit vad göteborgarna en gång erbjöd och sedan givit det sin egen prägel – välbekant men ändå fräscht skulle man faktiskt kunna säga och trots att albumet är långt känns det inte som att man lyssnar på ett album som tar över femtio minuter att lyssna till. Variationen är relativt stor också så det finns mycket att ta till sig när det gäller detta nya album av portugiserna, en riktigt bra produktion helt enkelt.

Och ett riktigt grymt album, kanske det bästa album jag hört från detta band och då var deras förra album riktigt vasst. De har lärt av göteborgarna och tagit det ett steg längre och förbättrat konceptet, det är som Karnak Seti man gör om man vill hålla kvar vid det gamla men samtidigt skapa något som känns relevant. Vad mer kan man göra än att lyfta på cylindern och ge dem en bekräftande nick, jag tycker att ni inte bör missa detta album och detta band – här har vi en riktig höjdare. Ett av årets finaste album så här långt, så kan vi nog sammanfatta det utan överdriva.

Elva låtar och femtiofyra minuter vass dödsmetall, så kan man enkelt beskriva det och jag vet inte om jag vill ge mig på den kluriga uppgiften att plocka guldkorn ur ett guldkantat album. Ingen låt känns svag och bandet visar för övrigt upp väldigt få svagheter i denna musikaliska konstruktion, men om jag ska välja en favorit så får det nog bli titelspåret men den håller sin position med minsta möjliga marginal. Jag får nog ge dem som skrev informationen som medföljde albumet rätt, det kan nog vara deras mest sofistikerade och kompletta album hittills – kanske deras bästa hittills, det är väl en ganska finurlig slutkläm.

HHHHHHH