In Flames
Siren Charms

Sellout. Svikare. Förolämpning. Bla bla bla. Vad har inte In Flames fått höra för att de inte gör om samma skiva om och om igen? Det har pågått länge nog och har blivit mer än löjligt vid det här laget. Oavsett vad man tycker om In Flames album de senaste dussintalet år så har det här bandet rätt att själva bestämma vad och hur de vill spela och det är löjligt att det ska behöva kommenteras fortfarande. Gillar ni det inte? Bitcha inte om det utan låt de som gillar det ha sitt roliga utan er då. Det finns gott om band som låter som In Flames gjorde på sina första skivor som ni kan roa er med istället, men att In Flames på sin elfte skiva låter lite annorlunda är deras val och vi på Hallowed har alltid och kommer alltid att hylla band som vågar utvecklas.

Utvecklas… det är ett svårt ord, för när är det utveckling och när är det förändring? Att utvecklas antyder trots allt att man blir bättre samtidigt som man tar ett steg från det som varit. Utveckling är att förbättra sig själv, sin sak eller sitt område och behöver inte alltid vara synonymt med att förändras. Förändring kan ju trots allt vara till det sämre. Förändring kan vara negativ utveckling - nedskärningar, sämre förutsättningar eller en tråkigare spelplan. I In Flames fall har förändringen fram tills nu mest känts som utveckling i mina ögon - bättre ljudkvalité, mer variation, mer hit-känsla, starkare låtar i allmänhet… Till 'Siren Charms' har förändringen nog varit större än till någon annan In Flames skiva (förutom möjligtvis 'Reroute To Remain') och låtarna på den här skivan är påtagligt annorlunda mot 'Sounds Of A Playground Fading' och skivorna dessförinnan.

'Siren Charms' har lämnat väldigt mycket av vrålsången på hyllan och istället experimenterar Anders Fridén mycket mer med sin gnälliga, rena sång - eller som TTs recensent skrev: "Eller rent och rent, och för den delen; sjunga och sjunga". Han har helt klart en poäng i det han skriver och en mer korrekt beskrivning är nog klarsång, även om vi nog även kan lägga till ett "klar och klar" på det med tanke på hur han hoppar mellan att gnälla som en hungrig bäbis, närmast viskanden och riktigt välartikulerad skönsång. Och så vrål förstås. Det har blivit vanligare och vanligare med skivor som dessa, där sången verkligen passerar hela skalan av vad som går att göra med en röst men få av dessa album är egentligen särskilt bra eftersom sångare som klarar att variera sina röster så här bra sällan har koll på när det är lämpligt att sjunga på det ena eller andra sättet. I Anders Fridéns fall på den här skivan tycker jag dock inte att sången är ett problem - visst är Fridén långt ifrån en röstkonstnär likt de som sjunger på operan, men ser vi till saker som timing och att passa in tonläge och stil till musiken är han helt felfri, tycker jag.

Musiken i sin tur har också genomgått en stor förändring. Inte all musik, stora delar av 'Siren Charms' är "business as usual", men stora delar är också väldigt mycket annorlunda. Jag skulle vilja säga att det mesta är bra förändringar rent tekniskt men detta behöver ju inte betyda att det är det rent estetiskt och på vissa spår är det verkligen tveksamt. Elektroniken har tagit en allt mer central plats i In Flames under senare år och det ska fortsätta som på det här albumet är det verkligen inte en fråga om det nu inte är dags att skaffa sig en snubbe som sköter samplings och synthar på heltid med tanke på alla ljudeffekter, snygga små keyboardmattor och andra elektroniska inslag som samplas in här och var på 'Siren Charms'. Det bästa inslaget rent musikaliskt tycker jag ändå är när de skalar bort den här elektroniken och låter basen få dundra på allena några sekunder eller gitarrerna bränna iväg ett solo men med det inte sagt att elektroniken är till ondo för In Flames på den här skivan.

'Siren Charms' har helt klart tagit In Flames på en sidoväg men det finns mycket bra att hämta från denna alternativa rutt. Refrängerna i låtar som With Eyes Wide Open, Rusted Nail och Filtered Truth är hur fantastiska som helst och kan bli hitsinglar vilken dag i veckan som det passar dem. Faktumet att Fridén sjunger mindre growligt och att bara ett fåtal av dessa elva låtar har riktig metalcore-tyngd gör nog också skivan mer hitvänlig, på gott och ont. I spåren Everything Is Gone och Monsters In The Ballroom är dock tyngden väldigt påtaglig men större delen av skivan känns lite som ett In Flames light med nya idéer som till mångt och mycket fungerar lika bra som de gamla. Det är ett sidospår, men det är ett bra sidospår. Inte lika bra som 'Sounds Of A Playground'-spåret (det har jag märkt att jag inte är ensam om att tycka) men ack så skönt det kan vara när In Flames softar till det också! Jag hoppas de fortsätter leta alternativa vägar (gärna lite hårdare vägar också) för de tycks hitta mycket bra när de gör det!

Slutligen vill jag bara säga att jag tycker det är skamligt att jag fått lyssna in mig på den här skivan genom Youtube, av så väldigt många anledningar. Dels att jag faktiskt kunnat göra det med tanke på att skivan inte ens varit släppt då jag gjort det och att då gratis kunna sitta och spela skivan där den ligger öppen och offentligt för alla är ganska fel. Men det gäller också från bandets sida, att jag faktiskt behövt göra det. Att In Flames management inte sett till att jag fått skivan för att kunna recensera den efter alla recensioner, intervjuer och artiklar jag gjort om bandet som publicerats både här på Hallowed och i andra magasin samt dagstidningar kunde man ju tycka att man borde vara självskriven på bandets utskickslista men där ser man hur mycket det betyder för In Flames med marknadsföring genom medierna. Kanske något ni som ropar "sellout" kan fundera på, dock, med tanke på att bandet uppenbarligen inte slavar för uppmärksamhet. In Flames har återigen gått sina egna vägar, vart de hamnat… ja, det vet nog inte ens dem själva ännu.

HHHHHHH