In Flames
Sounds of a Playground Fading

Singeln Deliver Us låg ute på Youtube långt innan skivan släpptes och för skojs skull höll jag ett öga på den videon och vad folk kommenterade om den. Medan de allra flesta verkar vara överens med mig om att det här är ett band som gått framåt med heffaklumpsteg de senaste åren då de förfinat sin melodiösa death metal till att bli så mycket mer än bara death metal med melodier så finns det vissa som ständigt och alltid gnäller på hur In Flames gör allting fel nuförtiden. Det är inte som på 'Clayman' och 'Colony' och allt vad skivorna hette i början. Och dessa människor hade långt innan skivan släppts bara hört en låt men ändå bestämt att hela 'Sounds of a Playground Fading' inte var en bra skiva. Att det är ytterligare ett slag i ansiktet på de gamla fansen. Att det var allt möjligt fel med skivan. Som att en enda låt skulle kunna vara tillräckligt för att avgöra en sådan sak.

In Flames är ett av de band jag intervjuat flest gånger sedan jag började med Hallowed. Nej, det är DET band jag intervjuat flest gånger. Jag har pratat med flera av medlemmarna och haft utförliga samtal om hela deras karriär och om det finns något band jag verkligen känner till väl så är det dessa gossar. De har aldrig "sålt ut" sig själva, som vissa hävdar. De har aldrig "svikit" någon, som andra hävdar. Hur kan du som band svika någon med din musik? Du som skapare bestämmer väl själv vart du vill ta bandet, det är det väl ingen annan som har rätt att tycka och styra över? Och In Flames har aldrig gett några löften att alltid låta som på 'Whoracle'. De har aldrig satt ett pris på sitt huvud och sagt "om ni betalar så här mycket får du bestämma vad vi ska spela". Aldrig förr och troligtvis aldrig i framtiden. De har helt enkelt bara gjort det dem tror på så som de velat göra det och den väg de tagit har lett fram till 'Sounds of a Playground Fading' när det var dags för album nummer tio. Och varken du eller jag kan kräva något annat än det vi fått. Gillar du det inte? Synd för dig, men det ger dig inte rätt att döma ut dem och smutskasta dem. Sitt du hemma och lyssna på 'Lunar Strain' och 'The Jester Race' och var så trångsynt att du inte kan se vilka mästerverk som det här bandet producerat de senaste åren. Och så har vi då 'Sounds of a Playground Fading'...

Titelspåret kommer på en gång och följs av den mestadel hyllade singeln Deliver Us. Vad som kommer därefter är okänt landskap och den resa In Flames tar oss på denna gång är någonting fullständigt nytt för det här bandet. In Flames har aldrig haft så här mycket elektronik i sin musik, inte ens nära. Det här påminner mer om brödrabandet Dark Tranquillity då, vilket är ett band som jag utnämnt till "Sveriges elektroniska death-kungar". Men här kommer så konkurrensen till kungarna. Finns det något band som kan utmana Dark Tranquillity i melodibyggande så är det just In Flames och på 'Sounds of a Playground Fading' visar de varför. Melodierna går som New Yorks vägsystem - det är så genialiskt att du bokstavligt talat tappar hakan både här och där. Eller tja, jag vet inte om du gör det, men jag gör det då i alla fall. Och det är inte bara för det går i raka spår och sömlöst leder ut i nya melodier. Ganska mycket tvärtom faktiskt. Det är väldigt mycket skiften av karaktär mitt i låtarna och abrupta melodibyten mitt i fantastiska passager. Men det görs så otroligt intelligent bara du lyssnar lite på det och inte bara blir frustrerad över att dina favoritmelodier styckas upp, därför att nästa gång de återvänder till samma melodislinga gör dem det än mer kraftfullt och du bara har lust att skrika ut "ÅH! Orgasm!" för det blir som en pirrande känsla i hela kroppen som inte kan förklaras med ord.

Det sjunde spåret är den här skivans The Chosen Pessimist och den kallas The Attic. För er som inte vet vad jag menar med The Chosen Pessimist så menar jag skivans lugna låt i mitten som bryter upp mellan det som kommer före och det som kommer efter, vilket är betydligt tuffare. Direkt efter kommer skivans kanske hårdaste låt, den i refrängen så oerhört catchiga Darker Times som i verserna inte är långt ifrån grindcore och har ett av de snabbaste och skrikigaste gitarrsolona som det här bandet någonsin bjudit på. Kanske skivans bästa låt? Ja, den efterföljande Ropes är inte så tokig heller, även om den inte är lika snabb och hård, utan mer har en ljudbild som andas tv-serien Alias. Lite kamelont blandat med teknologiska innovationer och kampsportsnärstrid.

Sången har tagit ytterligare ett steg mot klarsång och från det där så überaggresiva growlandet bandet hade i början, men fortfarande är det närmare den typen av growling än klarsång större delen av skivan. Varierad, tror jag är det bästa ordet för att beskriva den. Lyssna bara på Enter Tragedy, skivans tionde spår, som fullkomligt manglar sönder allt som kommer i dess väg. Kanske inte den bästa låten på skivan, men förmodligen den tyngsta. Jag tycker dock att det instrumentalt backat lite jämfört med de senaste skivorna. Det är mer rakt på sak denna gång, mer röjsåg än häcksax, och produktionen är tyngre än vad den varit på många, många år. Det är minst tio år sedan In Flames hade en så här tung och hård produktion. Det antyds lite här och var på skivans första halva men så fort The Attic ebbat ut blir det verkligen uppenbart att det här är en skiva som ska låta hård. Det är nästan en industriell ljudbild som ligger över skivan med all elektronik och direkta instrumentalhantering. Det är väl egentligen bara melodierna som vill annorlunda. Och så stråkarna i A New Dawn kanske, en låt som verkligen blottar bandet på ett sätt de aldrig gjort förut.

Jag älskar den här skivan! Jag har redan hyllat sju skivor i år som mästerverk och man skulle ju kunna tro att året redan sett sina höjdpunkter då, men icke. 'Sounds o a Playground Fading' är en skiva som potentiellt sätt skulle kunna göra varenda människa på den här planeten som någonsin tyckt In Flames låter helt okej nöjda. Den har aggressiviteten från bandets första skivor, melodierna från de senaste skivorna och är ännu mer genialisk än någonsin. Den har lite nytt i det ovanligt stora användandet av elektronik. Den har lite gammalt i de mer direkta instrumenthaneringarna. Den har snabbt och den har långsamt, tungt och mjukt, skrik och klarsång samt förutsägbarhet och total innovation. Är den årets bästa skiva? Det är frågan det. Konkurrensen är stenhård i år men att den kommer vara topp tio när året är slut råder för mig ingen som helst tvekan om. Och sett till årets utbud betyder det att du har inget annat än ett mästerverk i dina händer när du håller i denna skiva.

In Flames är heta! Deras musik brinner som bilar i Flemingsberg. 'Sounds of a Playground Fading' är inget annat än ett mästerverk. Det här är så bra som den här typen av musik kan bli. Nyskapande, intelligent, "klassiskt" och aggressivt. Jag kan inte komma på ett enda skäl till att inte älska detta.