In Flames - A Sense of Purpose 2008

Hårdrocken som fenomen har In Flames att tacka för mycket. In Flames är inte bara ett av de första banden inom den s.k. ”Göteborgsdödsen”. In Flames var också ett av de första banden som skrev in sig på skivbolaget Nuclear Blasts bandrepertoar och är i högsta grad en av anledningarna till att detta skivbolag idag är det kanske största skivbolaget på jorden som enbart ger ut hårdrock och metal. De var före Hammerfall på detta skivbolag och kan med största sannolikhet ta till sig en del credit för att bolaget valde att satsa på det svenska bandet, vilka som senare gick iväg och blev Sveriges största hårdrocksband, likväl som ett av Europas. De senaste åren har mer och mer hårdrock synts i medierna, mycket tack vare att just In Flames lyckats nå en helt ny, och framförallt, ung målgrupp med sin musik och på så sätt skapat ett intresse som kommer hålla i sig många år framöver. Om inte In Flames funnits undrar jag hur stor hårdrocken varit i Sverige, och kanske t.o.m. Europa, idag. Min gissning är att Sonic Syndicate inte hade varit ett skvatt och Avantasia aldrig hade varit headliners på de festivaler som kanske inte ens hade existerat idag.

De senaste årens In Flames skivor har bara blivit bättre och bättre i mitt tycke. ’Reroute to Remain’ var packad med sköna mid-tempo låtar av högsta kvalité, ’Soundtrack to Your Escape’ hade störstsköna låtar i lite lägre tempo och ’Come Clarity’ var lite hårdare men hade popdrottningen Lisa Miscowki med på ena hörnet och behöll på så vis mixen mellan death metal och mer melodiösa och aningen kommersiella och mer lättillgängliga inslag. ’A Sense of Purpose’ är en fortsättning på återgången till det aningen hårdare In Flames som regerade på 90-talet. Fortfarande hörs det moderna In Flames, som är överlägset 90-talets när det gäller melodier och lite långsammare låtar. Detta hörs i synnerhet i det åtta och en halv minut långa spåret The Chosen Pessimist, som också är en av skivans toppspår. Peter Iwers flaggade ett varningsfinger för den och sa att det är en sådan låt man antingen älskar eller hatar, om det är så eller ej kan inte jag svara på eftersom jag bara tillhör ena sidan, men det kanske finns dem som ogillar den också. Även första spåret och tillika första singeln och videon – The Mirrors Truth.

Annars är det i huvudsak hårda låtar, mycket grindande och tunga gitarrer som pressar på i ganska höga tempon. Skivan är närmare 50 minuter lång, men alla snabba låtar gör att det känns som ungefär hälften av det. Inledande The Mirrors Truth är hur grym som helst och videon bör alla se, för äntligen kommer en ordentlig musikvideo som inte bara kastar bort 3-4 minuter på att visa ett gäng killar stå och headbanga med gitarrer i nävarna.

Med ’A Sense of Purpose’ gör In Flames ytterligare ett tydligt avtryck i svensk hårdrock. De fortsätter på den utvalda gångvägen men deras fotavtryck har återigen andra mönster, även om skomärket är detsamma. Förstod ni symboliken? Man känner igen sig, men det är inte bara ett gäng gamla låtar med nya namn. Faktum är att In Flames har utvecklats från varje skiva till den nästkommande under hela sin karriär, utan att för den delen lämna sin särpräglade stil. Det är klart, slår man på första skivan och direkt efter det lyssnar på denna är det en gigantisk skillnad, men slår man på skivorna lite spontant och någorlunda kronologiskt kan man följa In Flames otroliga utveckling.

In Flames har inte lika mycket melodier som exempelvis Dark Tranquillity, men vad de förlorar där vinner de tillbaka på spelskicklighet och ett öga som är så perfekt utvecklat för att med perfektionistens ögon se exakt vad som är rätt och fel i deras musik. De gör inte direkt progressiv musik, men de har sina egna finurliga påhitt med tempobyten och lite allt möjligt varvat lite hur som helst. Skön dist har gitarrerna hur som helst, och de lugna låtarna rockar som bara den!

Jag kan inte ljuga och säga att det är felfritt, men riktigt härligt är det och lyssningsvärt är det om man inte är fullständigt anti mot lite vrålande, men det finns ju låtar som är helt utan sådant också, så det är väl bara att lyssna på dem då. Detta är en skiva som kan gå hem i många läger, i alla fall finns det delar av den som kommer att fastna i huvudet hos dem flesta, även om inte albumet som genomkörare är något som kanske i huvudsak tilltalar In Flames redan inbitna fans och de andra som kanske inte fastnat för In Flames men som gillat någonting de hört med dem tidigare.

Jag vill dock klargöra en sak: När det är hårt är det riktigt hårt! När det är lägre tempo och inte lika hårt, då är det riktigt soft! Detta är ett album som spänner från A-Ö och med en kanonsångare som Anders Fridén bakom micken finns det väl egentligen inte så mycket att snacka om. Det fungerar helt enkelt. Och med de härliga mellanpartierna, tempoändringarna och övergångarna som finns i nästan varje låt är det där lilla pluset i kanten som In Flames behöver för att nå upp till epitetet ”årets bästa skiva 2008” så här långt! Den som köper denna skiva kommer få In Flames kanske bästa skiva så här långt! Det tar ungefär fem lyssningar att komma in i den helt, men efter det sopar den mattan med alla In Flames tidigare mästerverk och det mesta andra som finns på marknaden! En skiva som egentligen inte saknar något!

HHHHHHH