Malrun
The Empty Frame

Danska Malrun släpper sitt andra album och jag kan väl lite skamset erkänna att jag hade missat bandets två år gamla debut när jag påbörjade min recension av 'The Empty Frame' men efter att nu också ha kollat upp deras första skiva kan jag säga att vi fått en ny korsbefruktning att sätta tänderna i här. Jag har nämligen hört många band som spelar den här typen av musik men jag har aldrig hört ett band som låter så här när de gör det.

Hade jag varit bekväm av mig hade jag nu sagt att Malrun låter som om Blind Guardian slagit sig ihop med In Flames och nöjt mig med det som beskrivning. Problemet är att det finns säkert hundra olika tolkningar av vad det innebär, och inte blir det bättre av att man försöker specificera det med att säga aggressiviteten från In Flames med ljudbilden från Blind Guardian då båda dessa band genomgått många olika faser som definierar dessa attribut på olika sätt. Det blir inte heller bättre att säga att Malrun tar det bästa från det ena bandet och blandar med det bästa från det andra eftersom det bästa är väldigt subjektivt. Av denna enkla anledning är name-dropping fullständigt meningslöst, även i fall som dessa där det verkligen är så tydligt.

Malrun har en sångare som låter som Hansi Kürch i Blind Guardian med en skärande, skrikig röst som liksom gnäller fram sången i klagande toner. Han ligger ganska högt i registret men det är även en vrålande röst med i spelet och denna adderar en känsla av extra aggressivitet. Musiken är överlag ganska typisk tysk tyngre power metal, men hårdare och inte lika rak i melodiuppbyggnaden. Musiken är snabb och gitarrerna distade högt till tunga, oftast nästan hamrande trummor och jag upplever det som överlag ganska varierat. Variationen, den vrålande sången och tyngden påminner mig om In Flames och melodier, den vanliga sången och hastigheten är det som för mina tankar till Blind Guardian. Sammantaget (och sammanslaget) får vi något som känns bekant men ändå nytt och fräscht.

'The Empty Frame' är 52 minuter lång och består av hela 13 låtar, varav ett är en form av intro. I mitt tycke är en av skivans största minus att det blir en aning långt och upprepande när du streckspelar detta. Visst är det varierat och spännande och intressant på de flesta sätt och vis men det blir ändå lite repetitivt mot slutet och de sista tre låtarna flackar blicken mer och mer mot räkneverket för att se hur mycket som är kvar av skivan. Utöver speltiden tycker jag inte det finns några uppenbara problem med skivan. Mixning, produktion och ljud är inte strålande men klart godkända och jag gillar ljudbilden väldigt mycket för det känns oerhört behagligt att lyssna på skivan, speciellt under första halvan. Skivan vinner poäng på sina melodier och välspelade musik i allmänhet med god variation och påhittighet. På nätet kallar de skivan för allt från modern metal till alternativ eller till och med progressiv sådan. Oavsett vilket tycker jag det är en väldigt stark skiva och den kommer nog vinna många fans till bandet.

Ett av de mest intressanta skivsläppen från året än så länge. Jag gillar i synnerhet låtarna Shadowborn, Moving Into Fear, Sink Forever Down och Strip Show Of An Angel, vilka alla befinner sig på skivans första halva, men jag kan inte påstå att det finns några bottennapp så hela skivan är att rekommendera. Och hade det bara varit en eller två låtar färre hade det varit helt perfekt!