Musikaliskt är det lite allt möjligt egentligen, från modern tungmetall till ganska finstämda ballader men allt samlat på elva spår som hålls samman i en gemensam ljudbild som gör att det inte känns spretigt trots det väldigt varierade låtmaterialet som avslutas med en cover på en av de bästa låtarna någonsin, Cranberries Zombie, en låt Puntosnubben inte gillade. Tro nu inte för den saken att sångerskan Claudia eller Klod som hon kallas låter som Dolores för det gör hon definitivt inte, hon har en ganska rå och rak rockröst när hon vill och låter samtidigt finstämd i balladerna vilket gör att man kan säga att hon visar ganska god känsla i rösten. Känslosam sång kan man säga, instrumenteringen är också skicklig och ljudbilden är väldigt klar och fin vilket gör att man definitivt kan säga att det är en debut som låter väldigt bra rent produktionsmässigt. Jag sade elva spår på albumet och dessa tar lite över 46 minuter att spela sig igenom.
Inledande spåret Believe Me är en energisk modern rockhistoria och är en hyfsad låt men kanske missvisande introduktion till albumet men den väcker definitivt ett trött lyssnaröra när den drar igång. Men det är sedan det händer, den där sparken på ett känsligt ställe, Desert Flower, spår två är fantastiskt bra och bara en sådan där låt där allt är som det ska vara, en suverän låt helt enkelt. Nästa spår That’s Why You Die är också riktigt bra och sedan kommer Smile som är ett annat helt fantastiskt spår som man så gärna hör om och om igen, visst det kanske är ett lite mesigt spår om man nu är en ”stenhård” metaltönt men det är inte jag så jag bara njuter. Vid denna punkt putsar jag på min glob av superlativer och snurrar den runt för att hitta de passande samtidigt som jag börjar räkna ut vilket av de högsta betygen jag ska välja. Men spår fem rycker mig ur de funderingarna och jag lämnar globen för ett tag eftersom det spåret inte är alls lika spännande som de tidigare spåren, visst är det schysst men ett ganska typiskt spår egentligen. Nästa spår är riktigt bra men spår fyra Smile var ju alldeles nyss och det saboterar lite detta lugna vackra spår eftersom Smile är nästan perfekt och det är inte detta spår. Nästa trio spår är bra men känns som en andningspaus efter inledningen och inte alls av samma nivå men sedan kommer titelspåret som är ett annat knytnävsslag och riktigt bra igen och jag finner mig sneglande mot superlativerna igen men om man väger upp allt får dessa vänta till ett senare album. Avslutande Zombie bär en egen tvist på Cranberries fantastiska låt men är knappast något värt att skriva alltför många rader om egentligen.
Jag gillar väldigt mycket sången på detta album, så passionerad och rätt träffandes i de olika låtarna. Det är ett väldigt bra album som jag definitivt kommer att återvända till med tanke på de riktigt grymma låtarna som förekommer på det, synd bara att dessa varvas med några ganska alldagliga spår som gör att albumet inte känns så bra som man kan ana efter de första fyra spåren. Men om denna kvartett kan komma med detta för sitt första album, vad kan vi då förvänta oss när de lärt sig att skapa mer homogena låtsammansättningar? Kanske nästa sjupoängare från mig här på Hallowed (ojdå, nu avslöjade jag visst att jag inte har några sådana på gång bland de 30-35 album jag just nu jobbar med)? Smile Absynth Aura, det har ni förtjänat, det här är en riktigt bra debut och några låtar är definitivt helt tidlösa klassiker.
HHHHHHH
