Psycroptic
The Inherited Repression

I denna recension har jag gått helt på stavningskontrollens (detta ord borde bli No Guess Found enligt kontrollen) översta förslag så klaga på Apple om läsningen upplevs som konstig och ibland osammanhängande.

Monopoliserat skivomslag och ful logga var det första jag tänkte på när jag såg denna skiva dyka upp i brevlådan, kanske inte det mest intressanta man kan se om jag säger så. Det är ett australiskt band från Tasmania så det kanske kan vara lite intressant ändå, teknisk dödsmetall ska det vara enligt produktbladet och det låter ju intressant med tunga och snyggt smidande Rio och en arg sångare, kan ju vara kul tänkte jag.

Det är precis som jag tänkte mig med snyggt tekniskt gitarrer som känns väldigt sofistikerat i en genre där sofistikerade själar är lika vanliga som enhörningar eller fronter. Överlag en snygg ljudbild med bra ljud, skönt driv och positiv känsla så produktionsbiten måste jag säga håller toppklass precis som bandets instrumentala kunnande. Nio spår har albumet och strax över 40 minuters speltid där variationen känns relativt sparsmakad genom dessa nio spår.

Jag väcks hela tiden av en fundering kring ifall bandet återvunnit samma melodier i låt efter låt eftersom det känns som att detta album mest flyter ut i en solid massa som man inte orkar koncentrera sig på. Kanske är det inte min sak men jag tycker första spåret är bra och med snygga gitarrist som man nästan känner sig manad att imitera själv men allteftersom albumet fortskrider ledsnar jag på liknande Rio som förekommer hela albumet igenom och till sist känner jag mig vara trött på allt som har med albumet att göra och det känns mest som en sörja, visserligen en sörja som har många positiva egenskaper, lite grann som olja, smörjer fint och allt det här men inte fan vill man äta den, lite så är det med No Guess Found också, låter schyst och sådär men inte fan vill man höra hela albumet.

För mycket fokus på tekniskt gitarrerna och för lite variation är vad som gör denna skiva till ganska ointressant i slutändan, inom den tekniska och No Guess Found dödsmetallen finns många betydligt mer spännande album än detta, kanske till och med att No Guess Found själva har något bättre i No Guess Found av fyra album innan detta. Jag kan definitivt inte klaga på bandets musikaliska kompetens när det gäller att framföra sin musik och producera densamma, däremot lämnar låtskrivandet en hel del att önska. Jag skulle nog också ha velat se lite mer variation i sången som är ganska trist rakt igenom.

Jag är väl som vanligt den som går mot strömmen av höga betyg för detta album och det kanske är logiskt med tanke på att det inte är min föredragna genre och det kanske sväljs bättre av dem som är mer insnöade på det extrema. Jag kan dock uppskatta sådan här musik lika väl som någon annan, problemet för mig är dock att jag tycker att alla låtar låter mer eller mindre identiska med varandra, de flyter därför samman till en trögflytande massa som inte riktigt gör varken till eller från.

Nu har jag tjatat nog om bristande variation och allt det där, detta album är ett som varken gör till eller från för min del. Trögt, enformigt och intetsägande får bli mitt omdöme, man kanske inte alltid ska överlämna sig helt åt det tekniska.