Kiske/Somerville
City Of Heroes

Jag lurade mig själv lite med den här skivan känner jag så här drygt 10 spelningar in på den 56 minuter långa ’City Of Heroes’. Jag fick för mig, till och med lurade mig själv att tro, att det här skulle vara en power metal-skiva. Ack ack ack så fel man kan ha!

Nog för att power metal-genrens kanske mest ikoniska röst, den som kommer ur Michael Kiske, finns närvarande. Likaså gör keyboards, dubbla baskaggar och ett stundtals frenetiskt tempo utan att vara särskilt hårt samt det där övermelodiösa som vi är vana att få från en genre som legat i koma i närmare tio år nu. Men det här är inte power metal! Det här är mer av en popskiva som fastnat med en fot i hårdrocksgenren. Och ni kanske tycker det låter illa, som att skivan skulle bli dålig för det men det tycker jag absolut inte. Det här är definitivt en skiva värd att kolla upp!

Förutom Michael Kiske består det här bandet, vilket bandnamnet också antyder, av Amanda Somerville samt ytterligare två snubbar och en tjej. Kiske och Somerville står för sången, vilken varvas och duetteras skivan igenom mellan den närmast tenorsjungande falsettkungen och kontraalten. Musiken kommer från fingrarna på Mat Sinner och Magnus Karlsson samt den enda av fem som med hårdrocksmått mätt inte är en ”superstjärna”, trumisen Veronika Lukesova - vars namn varken ger sökresultat i Frontiers katalog eller bland de skivor vi recenserat på Hallowed tidigare. Karlsson, Sinner, Kiske och Somerville har dock både vi och Frontiers haft kontakt med tidigare (framförallt på bandets debut som släpptes för fem år sedan) och intressantast är nog Karlssons historia som även innefattar två skivor med Frontiersprojektet Allen/Lande, vilket han till förra årets ’The Great Divide’ lämnade över till Timo Tolkki. Det kan tyckas vara ganska fantasilöst att ägna sig åt dessa duettprojekt men av de jag hört känns det här känns som den kanske bästa skivan hittills du frågar mig!

Omslaget ser väldigt mycket ut som Frontiers omslag brukar göra för den här typen av musik: lite eld, lite änglar och en logotyp i guld. Vi har sett det förr och musiken kommer med lite samma känsla - vi har hört det förr också. Albumet börjar med titelspåret City of Heroes som är en skön låt som sätter standarden ganska mycket på en gång. De radikala förändringar uteblir efter denna punkt men variationen är ändå där skivan igenom. Det är ett fartfyllt spår med en del rock ’n’ roll-vibbar i sin annars så ”pumpaktiga” metal och här, liksom på de flesta av spåren, gör sångarna duett i refrängen medan verserna delas upp styckesvis. Walk On Water som följer är en lite lugnare låt med tydligare klaviaturer och här varvas sången mer frekvent men jag känner att jag har svårt att få ihop om det är tänkt att vara en vacker låt eller en hård låt för det är lite för mycket hårdrock för att kännas som en ballad eller ens power ballad men det är definitivt en nedtonad låt. Bra är den i vilket fall men förvänta er inte att farmor håller med om det trots att den är så vacker. Både Rising Up och Salvation går i medeltempo och ingen av dem sticker ut på något sätt - varken kvalitetsmässigt eller ljudbildsmässigt, båda är dock lite mer av Amandas spår än Kiskes.

Kiske får mer utrymme i Lights Out men kvalitén börjar stiga först i Breaking Neptune som är en jämnt delad insats mellan de två sångarna och likheterna är många med det efterföljande Ocean Of Tears, bortsett från att Breaking Neptune är ett ultrasnabbt spår och Ocean Of Tears en ordentlig ballad värdig att plocka hem Eurovision senare i vår (om den hade deltagit). Skiftet kunde dock varit betydligt bättre till Open Your Eyes, även om låten i sig är en väldigt skön metal anthem med utdragna solon och allt, även om jag personligen mest bara gillar refrängen. Last Goodbye är en till hyfsat anonym låt medan After The Night Is Over är mestadels uppåt och särskilt då tack vare sina vackra verser men särskilt också för sina vackra refränger. After The Night Is Over är förmodligen skivans bästa låt, i alla fall enligt mig, och även om avslutande Right Now också är väldigt bra så står After The Night Is Over tillsammans med Breaking Neptune och Walk On Water som mina tre favoriter på ’City Of Heroes’.

Vad vi har här är alltså en ulv i fårakläder, mycket mer än första skivan. En skiva som låtsas vara power metal men som mer känns som modern melodiös metal med vissa power metal-vibbar. Kvalitén är lite upp och ner även om känslan överlag är positiv. Kiske och Somerville kompletterar varandras röster väl, musiken är lite väl enkel men välspelad och låtmaterialet varierat inte bara i kvalité utan även i stil. Gillar du vad musikerna gjort sedan tidigare eller brukar köpa skivor från Frontiers bör detta fungera för dig också. Kort och gott, en riktigt bra skiva.

HHHHHHH