Amaranthe
The Nexus

Ge mig ett A! Ge mig ett M! Ge mig ett Amaranthe!

Den svensk/danska sextetten fick ett otroligt genomslag med sin debutskiva och är till den här andra skivan tilltänkta att verkligen slå igenom av skivbolaget Universal. Bandet själva hänger givetvis med på tåget och skriver en skiva med ännu mer hit-känsla och radioanpassning där refrängerna mer påminner mig om Melodifestivalen än ett hårdrockband. Inget ont om det, hårdrocken tar knappast skada av att bli lite mer radiovänlig men när det gäller Amaranthe är jag en aning kluven, faktiskt.

Från början tyckte jag inte särskilt mycket alls om den här skivan - visst kändes den välgjord och allt det där men låtarna tilltalade mig bara inte och ju längre in på skivan jag kom desto tröttare blev jag på det eftersom det mesta bara lät mer eller mindre likadant hela vägen igenom (stilmässigt menar jag då, inte låtmässigt - låtarna är ganska varierade). Men sedan hände något och för en kort stund tyckte jag faktiskt riktigt mycket om skivan. Det var dock en känsla som inte blev allt för långvarig, snart var vi tillbaka i samma gamla känsla av att det visst är välgjort och välproducerat och allt det där - men inte särskilt underhållande. Och där är jag fortfarande. Känslorna som sa att det ändå lät ganska bra har inte kommit tillbaka och jag har nu lyssnat på skivan i över en månad och säkert ett tjugotal gånger och det känns som att jag inte kommer särskilt mycket längre nu.

Medan Melodifestivalen pågår för fullt i skrivande stund är jag en aning förvånad faktiskt att vi inte fick se Amranthe delta med någon av dessa låtar för kunde Dead By April göra det med sådan framgång som de gjorde - varför inte Amaranthe? Deras låtar är ungefär dubbelt så radiovänliga som Aprilmartyrerna men också ungefär dubbelt så bra, om du frågar mig. Jag tycker, som sagt, absolut inte att det är någonting negativt att den här skivan är så hit-vänlig som den är - starka refränger och trallvänlig musik har aldrig varit ett problem i min värld, det är förutsägbarhet som är och tyvärr blir 'The Nexus' också en aning förutsägbar på sättet den är uppbyggd. Fokus ligger helt klart på refrängerna i alla låtarna och verserna blir oftast lite av transportsträckor tills det fullkomligt exploderar av fängslande refränger som bjuder in till allsång och dans. Musiken präglas av befängda mängder elektroniska inslag och det känns nästan som att Amaranthe använder dessa för att dölja enkelheten i grundriffen och melodierna som är detsamma i nästan alla låtar. För mig känns det dock som att hela den instrumentala biten är lite av en bisak för Amaranthe eftersom halva gruppen ändå består av sångare (till skillnad från 20-25% som annars är det vanliga)

Amaranthe har en sångare som skriker, vrålar och growlar; en sångare som sjunger klart och är man samt en sångare som sjunger klart och är kvinna. Sången är sedan mixad till att få en klart dominerande roll, nästan alla låtarna saknar längre instrumentala passager utan sång, solon och liknande är mer eller mindre helt uteslutet och låtarna känns mer skrivna kring sångmelodierna än musiken. Nu ska ni inte missförstå mig och tro att jag skulle vara besatt av instrumentala prestationer, solon och liknande men för mig har musik aldrig handlat om sång i första hand. Musik är ett samspel mellan flera olika ljud som ska pusslas ihop på bästa sätt och där är sången en del - precis som trummor, gitarrer, marackas och alla andra instrument man kan tänkas vilja använda i sina låtar. När man fokuserar för mycket på en sak blir det sällan bra, det är därför Yngwie Malmsteens musik är astråkig eftersom han bygger sina låtar till 98% kring gitarrer och samma sak gäller oavsett vilket huvudinstrument som används.

I Amaranthes fall är det alltså sången som dominerar och även om de har tre sångare i bandet (en tenor, en sopran och en bas) blir det lite samma sak över hela skivan. De tre sångarna gör ett bra jobb, det är inte det - speciellt Jake och Elize som står för klarsången tycker jag är superba (bland det bästa jag hört i sångväg på länge), men skrapar man lite på ytan inser man snart att Amaranthes musik är lite av ett korthus. Det ser kanske bra ut men konstruktionen är väldigt sårbar - går minsta sak fel blir det plattfall för alltihop, vilket blir uppenbart på vissa av 'The Nexus' låtar. Får de dock till det rätt är det mäkta häftigt och på 'The Nexus' tycker jag det finns några låtar där bandet verkligen träffat rätt och det är Burn With Me, Razorblade och Electroheart. Dessutom tycker jag att avslutande Infinity och titelspåret The Nexus är ganska bra. Den uppmärksamme lägger märke till att nästan alla dessa ligger på skivans andra halva.

Amaranthes andra skiva är en snabb, elektronisk historia med mycket hitkänsla och mestadels fokus på refrängerna. Jag tycker det låter bra stundtals men mestadels fastnar det i allt för mycket samma ljudbild och låtar. För att sammanfatta kan man säga att det är ett hyggligt album med några bra låtar.

HHHHHHH