Place Vendome
Thunder in the Distance

Kan ni säga Alessandro Del Vecchio? Varför, frågar kanske du eftersom sagde Del Vecchio varken är med i bandet eller har producerat albumet. En bra fråga som jag återkommer till snart. Först ska jag presentera Place Vendome som är ett hårdrock/AOR-projekt som flera andra där Frontiers boss fått en fix idé och det centreras runt Michael Kiske som till sin hjälp har bland annat den mycket kompetente Dennis Ward och några andra musiker som en av mina favoritkeyboardister Günther Werno. Detta är projektets tredje album och precis som dess omedelbara föregångare har låtarna skrivits uteslutande av musiker som inte ingår i bandet. Albumet har sedan producerats av Dennis Ward. Och varför jag nämner Alessandro Del Vecchio är för att det är nästan uteslutande hans låtar som lyfter detta album över en medelmåttig nivå.

Det är hårdrock/AOR av klassiskt snitt, Kiskes röst är kanske inte helt typisk för genren och det är kanske lite tyngre men jag tycker att det förnimmer väldigt mycket om bandet Wheels of Fire som för övrigt Alessandro Del Vecchio står bakom. Bra refränger jag gärna sjunger med i är kring vilka detta album byggs upp, och förstås kring starka och tydliga melodier. Dennis Wards produktion håller mycket hög klass och ljudbilden imponerar definitivt, jag tycker att han tar fram det bästa ur de tretton låtarna som för övrigt känns ganska väl sammanhängande trots att de skrivits av olika författare även om hälften kommer från Del Vecchios penna. Femtiofem minuters speltid är acceptabelt i detta fall eftersom det är ett varierat album trots att det håller sig inom ett ganska stramt ramverk. Imponerande, snyggt skivomslag också.

Jag ska dock tillstå innan jag börjar berömma detta album, att jag var ganska redo att skriva ner det ganska mycket efter ett par lyssningar eftersom jag inte riktigt greps tag i det. Kanske berodde det på att jag var upptagen med annat samtidigt som jag lyssnade och extra upptagen under albumets andra spår som var det som fick mig att fastna för musiken, som öppnade vägen för resten av albumet. Del Vecchios Power of Music talar jag om, spår två som tillhör toppskiktet av årets vassaste låtar, kanske inte ett skott genom hjärtat men definitivt en smäll på käften. En låt som får en att sträcka händerna i luften och hylla musikens kraft, och Del Vecchios låtförfattande. Vi ska dock inte glömma Kiskes starka sång och Wards finfina produktion, eller musikernas bidrag till detta album för de gör förstås det bästa av en lysande låt.

Annars kan vi säga att de bästa spåren är de som komponerats av Alessandro Del Vecchio för de flesta andra känns väldigt alldagliga som till exempel näst sista spåret Maybe Tomorrow som är sövande, eller tionde spåret som är lovande men förstörs med ett onödigt och trist parti som sänker intrycket av låten som helhet. Spår tre är också bra och bör kunna adderas till Del Vecchios låtar som extra intressanta på ett i övrigt bra men ganska genretypiskt album. Egentligen är väl hela albumet ganska typisk AOR men många spår är så bra att jag struntar i den saken.

Jag kan helt enkelt starkt rekommendera Place Vendome och deras avlägsna åska, frågan är om Kiske stått som huvudsångare på något bättre album. Jag kan faktiskt inte komma på något.

HHHHHHH