Arkadia
Unrelenting

Jag behövde inte höra speciellt mycket av detta album för att ana att det handlade om ett finskt band, något som bekräftades efter en stund med frasen ”losing the will to leave” vilket känns som en väldigt märklig fras. Accenten på sångaren är ganska tydlig, annars bjuder denna kvartett på sitt debutalbum som de givit titeln Unrelenting och ett väldigt intetsägande skivomslag.

Det talas om hur bandet inspireras av NWOBHM och mer modern skandinavisk dödsmetall och de låter mer som det senare än det tidigare. Sången är vrålig, den finska accenten är tydligt och gitarriffen är lånade från diverse olika band och sådant. Inte så mycket variation men bara tio spår och 40 minuter gör ändå debuten acceptabel i speltid. Fantasin däremot, den kunde ha varit betydligt bättre då man ändå lätt tröttnar på albumet och det saknas djup. De har tagit en enkel väg genom hela processen och kört på med väl beprövade knap och sådant, den som blir nostalgisk kring en genre kan säkert känna sig hemma när denne hör albumet.

Ett album som är varken bra eller dåligt egentligen, det känns bara intetsägande och väldigt förutsägbart. Jag saknar fräscht tänkande och nya idéer, det är som att de inte riktigt vågar ta några egna fräscha initiativ. Deras melodier är hyfsade och låtarna har ofta ganska medryckande refränger och så vidare, trots detta lyckas de inte slå sig ur mittfåran och drunknar bland alla dessa band som är omöjliga att särskilja från varandra och omöjliga att verkligen intressera sig för. Jag tror att intetsägande är ordet jag letar efter varje gång jag försöker sätta ord på hur jag tycker att detta album låter: obevekligt anonymt.

Arkadia behöver arbeta på att hitta en egen identitet och att skapa låtar som griper tag i lyssnaren, då det är något de saknar på sitt debutalbum. Ett album som är svårt att säga något om egentligen, jag har svårt att ta till mig något av det då det musikaliskt är lika intressant som ett neutralt parkettgolv i ett tråkigt vardagsrum. Jag är inte imponerad, det krävs betydligt mer än något som detta för att jag ska gå igång. Ett obevekligt anonymt album helt enkelt, det finns egentligen ingenting som griper tag i mig.

HHHHHHH