Dark Tranquility
Construct

Den här skivan var inte alls så pass radikalt annorlunda mot tidigare Dark Tranquillity-alster som jag först fick för mig. Visst är den annorlunda, kanske även lite nyskapande. Troligtvis något som Dark Tranquillity aldrig gjort förut, sett till albumet som helhet, men den skiljer sig inte överdrivet mycket mot bandets tidigare skivor om vi börjar granska låtarna.

Skillnader: Det är mindre klarsång, det är mindre elektronik och det är hårdare. Dessutom har en medlem lämnat bandet (Daniel Antonsson). Detta gör att ‘Construct’ på helhet känns väldigt annorlunda mot både ‘We Are The Void’ och i synnerhet skivorna mellan ‘Haven’ och ‘Fiction’. Saken är den att tittar vi på låtarna för sig känns det som att i stort sett varenda låt kommer från precis dessa skivor. Vi ska ta oss igenom hela skivan låt för låt, men först vill jag berätta för er som kanske mot förmodan inte hört Dark Tranquillity tidigare att de spelar melodiös dödsmetall och de är ett av de tre grundarna av Göteborgsdödsen - vill ni veta mer har ni tre recensioner till som ni kan läsa här till vänster.

Första spåret börjar rätt lugnt med nedskalade gitarrer innan de går in i ett ledgitarrstick som leder till Stannes karaktäristiska mörka gurglande. Det här är en av skivans långsammaste låtar och hela den dystopiska stämningen i låten är mörk - mörk som en underjordiska grotta, vilket ändras i andra spåret där tempot både är snabbare och ljudbilden ljusare. Det känns dock lite som den här låten är inspirerad av en hektiskt stämning i ett koncentrationsläger av någon form. Tredje spåret är första riktiga flörten med bandets tidigare bana och det kan ni lyssna på själva i videon nedan, medan vi fortsätter med spår fyra - The Silence In Between. Det här är ett spår som påminner en hel del om stämningen i ‘Damage Done’ och personligen hade jag nog gissat först på att låten kom från den skivan om jag inte visste bättre.

Apathetic som följer börjar hyfsat likt en ‘Fiction’-låt men är betydligt mörkare än allt på den skivan och refrängen låter nästan som den kom från ett metalcoreband på lättmjölksdiet. Spår sex, What only You Know är det första spåret med ett klart inslag av elektronik i sig och här sjunger dessutom Stanne merparten av låten i klarsång, utom sticken och refrängerna lustigt nog (det brukar annars vara tvärtom). Det här är definitivt ett av mina favoritspår på skivan för de där gälla, skrikande keyboardslingorna och närmast pianoliknande tonerna i verserna. Denna är rena motsatsen mot vad som kommer i efterföljande Endtime Hearts - en snabb, arg låt med pansarvagnslika trummor i verserna och enda likheten låtarna emellan är att de båda har ganska mycket elektronik i refrängerna.

Skivans sista tre låtar är State Of Trust, Weight Of The End och None Becoming som alla tre tillhör mina favoriter på skivan. De är mer elektroniska, mer den där sköna blandningen av hårt, melodiöst, argt, vackert, tungt, långsamt, dödsmetalliskt, vrål, klarsång och snabbt som Dark Tranquillity de senaste åren varit så bra på visa upp och som gett dem toppbetyg på toppbetyg hos Hallowed. Samtidigt är det något nytt vi får även i dessa låtar. Det är inte riktigt det “gamla” Dark Tranquillity vi lärt känna men det finns ändå där. De experimenterar och snickrar fram en ljudbild inte allt för olik deras etablerade men ändå olik nog för att kännas ny och spännande.

Gamla fans, och jag är en av dem, kommer alldeles säkert gilla skivan (jag gör det i alla fall) och nya fans får en fot in i hela Dark Tranquillity - inte bara denna skiva - utan att ha hört allt. Gillar du detta gillar du förmodligen resten. Gillar du resten gillar du förmodligen detta. Kvalitetsmässigt håller det Dark Tranquillity-standard (alltså väldigt hög) och låtmässigt är det likaså. Ett lyckat resultat och Dark Tranquillitys musikbygge fortsätter att imponera!

HHHHHHH