Band:
Mikael Stanne (V)
Niklas Sundin (G)
Martin Henriksson (G & sound recording)
Anders Jivarp (D)
Martin Brändström (Kb)
Daniel Antonsson (B)
Diskografi:
Where Death is Most Alive (20th anniversity (Live 2009)
Fiction (2007)
Character (2005)
Exposures – In Retrospect and Denial (2004)
Damage Done (2002)
Haven (2000)
Projector (1999)
The Mind’s I (1997)
Enter Suicidal Angels (1996)
The Gallery (1995)
Skydancer (1993)
Info:
Tue Madsen (mix & Prod)
Släppt: 2010-03-01
Recenserad: 2010-02-19
Länkar:
darktranquility.com
myspace
century media
Ja. Dark Tranquillity levererar återigen ett album som bara låter mer fantastiskt ju fler gånger du hör det. Låtar som är superstarka redan första gången du hör dem blir omöjliga att sluta lyssna på efter några genomkörare och den fantastiska blandningen av riktigt hård musik med genealiska melodier och suveräna instrumentala prestationer går verkligen inte att ta miste på. Det är Dark Tranquillity och bara Dark Tranquillity kan leverera med en så här hög kvalité.
Skivan börjar som vanligt med ett starkt spår, som dock bara är en bråkdel så bra som det kommer i de kommande tre-fyra låtarna. Även om det känns som att det här albumet hårdnat till lite jämfört med bandets två senaste album, som inte riktigt hade hårdheten i 'Damage Done' i sig tycker jag mig ändå ana att bandet på något sätt skrivit ännu mer genialiska melodier. När jag recenserade förra studioskivan skrev jag att 'Fiction' "är välsytt in i de minsta sömmarna, en snygg förpackning och en i utstyrsel som passar överallt, perfekt måttsydd just för dig! Så gott som perfekt på alla plan, vad mer kan man önska?". Jag tror att svaret kommer i form av de elva låtar som utgör 'We are the Void'. Det är bara så gudomligt fantastiskt. Jag finner liksom inga ord som kan beskriva det.
Stannes varenda ljudyttrande är gjort på ett sådant sätt att jag inte kan göra annat än älska det. Gitarrer och bas, trummor och syntar och allting annat killarna har hittat på sitter som ett smäck. Det är hårt, det är snabbt, det byter tempo emellanåt, det gör häftiga utsvävningar och galna frenetiska stick och Mikael Stanne vrålar som en drake från den svarta lagunen (men inte bara) och allting bara passar in i helheten. Musikaliskt är det nog lite mer tunga gitarrer nu, lite mindre elektronik i förmån för mer keyboards men det känns som det är av mer akademisk betydelse än direkt nödvändig information - den här skivan är hur man än vänder på det ett mästerverk. Detta trots titlar som Arkhangelsk och Surface the Infinite. Och trots att de bytt ut Mikael Niklasson mot Daniel Antonsson på basen sedan 'Fiction' släpptes.
Ska jag absolut hacka på någonting, bara för att hacka på något, så är det att produktionen som Dark Tranquillity annars har som signum att göra övernaturligt bra med ljud renare än en alpbäck inte riktigt når hela vägen upp till bandets vanliga standard (den där ljudet är som en alpbäck, vill säga). Med det sagt vill jag dock påpeka att det inte är något fel alls på produktionen, den låter lika briljant som allting annat - men som sagt, kanske aningen sämre än vad den gjort tidigare och det kan man väl nämna om vi nu måste nämna någonting negativt, även när det inte finns något.
Det är bara att hissa upp Dark Tranquillity i flaggstången - de fortsätter att vara långt mer än bara huvudet högre än sina konkurrenter. De är så överlägset bäst på melodiös death metal att jag tror nästan man kan skriva en regelbok utifrån dem. De är som Sergei Bubka är för stavhopp - så överlägsen att det förmodligen aldrig kommer komma någon som kan överträffa deras resultat. Det kan, som ni säkert förstår, bara bli ett poäng på den här skivan - det absolut finaste betyget som kan delas ut. Ett betyg jag bara delat ut till en enda skiva före denna. Tack för ytterligare ett mästerverk, Dark Tranquillity!
HHHHHHH