Band:
Mikael Stanne (V)
Niklas Sundin (G)
Martin Henriksson (G)
Anders Jivarp (D)
Michael Nicklasson (B)
Martin Brändström (Electr.)
Diskografi:
Character (2005)
Exposures – In Retrospect and Denial (2004)
Damage Done (2002)
Haven (2000)
Projector (1999)
The Mind’s I (1997)
Enter Suicidal Angels (1996)
The Gallery (1995)
Skydancer (1993)
Inspelningsinfo:
Niklas Sundin (design)
Tue Madsen (mix, tech. ass.)
Martin Brändström, Isak Edh, Magnus Lander & Lars Häglund (tech. ass.)
Marcus Bergman & Ola Johansson (photo)
Gäster:
Nell (V on 10)
Länkar:
darktranquility.com
myspace
century media
Dark Tranquillity är dock inget band som lever på gamla meriter, i min mening är det de album som släppts de senaste åren som varit de allra bästa. Från ’Haven’ har detta band fullkomligt krossat den mesta av sin konkurrens inom genren. ’Fiction’ fortsätter på precis den tråden – de maler ner all sin konkurrens som om allt annat vore obetydligt. Bandet har helt enkelt hittat ett flyt av låtskapande som är helt i sin egen klass, det finns en sådan harmoni och flyt i melodierna att man skulle kunna likna det vid personligt skräddarsydda kläder jämfört med illasittande Dress Man alternativ, så stor klasskillnad är det helt enkelt – Dress Man alternativet kanske sitter bra på en och en annan, men inget kan riktigt mäta sig mot det efter mått speciallsydda valet.
Men nog av dessa kryptiska liknelser – vad kan vi höra på ’Fiction’? Elektronik, åh du underbara elektronik. Dark Tranquillity är inte rädda för att kallas oäkta eller vad man nu får höra när man har så mycket keyboards, syntar och elektronik som detta band har. Det är en av de största faktorerna till att Dark Tranquillity är bättre – de gör det de vill och de vet hur de ska använda sig av det!
Vad mer? Mikael Stanne är ju ett fenomen som få kan mäta sig med. Hans röst är kraftfull och mörk och klarar av precis alla de skrik han ska klara, kanske en aning för mörkt ibland men det är en smakfråga. Dessutom gör han partier med mer klar röst som inte kan bedömas som annat än utmärkta. Får jag komma med lite kritik är det att sången är en aning högt mixad, jag vill höra mer av den underbara musiken även när Stanne gastar.
Underbara musiken? Ja, den är helt fantastisk, speciellt de partierna där elektroniken lyser igenom med sina höga, njutbara toner. Trion gitarrer, bas och trummor gör ett otroligt jobb på rytmsektionen, men det är elektroniken som gör att Dark Tranquillity utmärker sig över de andra, det är den som tar dem en nivå högre upp. Rytmen, takten, känslan och melodierna är det som tillåter detta, naturligtvis. Rytmpartierna är gjorda med fingertoppskänsla och inbjuder till de så fina övergångarna mellan olika låtar och låtpartier.
Låtarna då? Detta är en skiva som står utmärkt som helhet men också som delhet, för de flesta av låtarna står starkt på egen hand, speciellt imponerad är jag av Nothing to no One, The Lesser Faith, Terminus (Where Death Is Most Alive), Blind At Heart, Icipher, Inside The Particle Storm, Empty Me, Misery´s Crown, Focus Shift och The Mundane And The Magic – d.v.s. hela skivan är grym! Större delen av skivan utgörs av snabbare låtar i klass tung, med de redan omnämnda melodierna som gör att även de som vanligtvis ogillar vrålande kommer tilltalas av detta – man kan bortse från Stanne och bandets tyngd bara för de underbara melodierna. Dessutom får ju Stanne lite sånghjälp i avslutande spåret av den mjuka flickrösten från Nell. En skön duet alla gånger.
Det finns bara ett ord att säga om Dark Tranquillity – mästarskräddare! Detta är välsytt in i de minsta sömmarna, en snygg förpackning och en utstyrsel som passar överallt, perfekt måttsydd just för dig! Så gott som perfekt på alla plan, vad mer kan man önska? Man vill bara lyssna om på skivan, over and over. Stanne for President!
HHHHHHH