Nubian Rose
Mental Revolution

Ni vet allt om Nubien, egyptiska rosor, svarthåriga skator och allt det där om ni läst vår recension av deras debutalbum Mountain från 2012. Nu är alltså bandet tillbaka med sitt andra alster som de givit namnet Mental Revolution vilket betyder precis samma sak på svenska som det gör på engelska. Minus för en titel som inte kan översättas. Det börjar inte bra men ett halvsexigt skivomslag är alltid positivt för ett rockband. Med ett positivt betyg senast finns det förstås anledning att vara optimistisk trots en icke-översättningsbar titel men en titt på låttitlarna oroar då de inte direkt skiner av fantasilusta eller äventyrlighet. Sedan länge har jag dock lärt mig att det inte alltid är som det kan tyckas vid första anblick så låt oss titta lite närmare på vad denna egyptiska blomma har att erbjuda den som stannar för att lukta.

Första spåret låter anmärkningsvärt likt Rainbows låt Spotlight Kid från Difficult to Cure från 1981 och det blir väl knappast mer originellt ju längre albumet lider. Det här med kvinnlig sång kan knappast heller beskrivas som något väldigt annorlunda nuförtiden. Sångerskan är hyfsad men ingenting som direkt blåser bort en som lyssnare. Okej produktion, modern ljudbild och bra melodier på ett album som inte är överdrivet långt med sina 47 minuters speltid. Tio spår och hygglig variation men ingenting någonstans som direkt förundrar eller förvånar den som stannar för att ta in de egyptiska rosorna. En ny anda inom klassisk melodiös hårdrock tack vare Liljas magnifika karisma och kraftfulla röst samt Åkerlunds unika gitarrtalang, det säger skivbolaget. Jag måste ha missat de inslagen under det dussintal gånger jag spelat albumet.

Större än tidigare, ett steg framåt och så vidare flosklas det på från skivbolagets sida. Floskler kanske säljer ett och annat album, för min del är det inte lika sexigt innanför omslaget som det är på utsidan. Knappast en mental revolution att lyssna på det. Knappast heller en ny uppenbarelse. Det är ett bra hårdrockalbum med schyssta låtar och så vidare men knappast något som kommer att gå till historien, betygen borde stanna mitt i betygsskalan för bättre än så är inte Mental Revolution. Sångerskan är ganska bra men hennes röst blir hyfsat enerverande om man utstår den under hela albumet, det går bra en halvtimme eller så men sedan tröttnar jag på hennes röst och efter ytterligare tid även på albumet.

Här finns potential, här finns talang och här finns spännande ting men helheten uppfyller inte den potentialen. Om de hade spelat på sina styrkor istället för att försöka göra något som spelar på nostalgikerns känslor hade de kanske lyckats skapa något intressant. Nu lyckas de dock bara skapa en stunds förströelse. Mental Revolution är inte direkt något som kommer att gå till historien eller omskrivas som ett av årets mer intressanta släpp, frågan är om jag ens kommer att komma ihåg att jag recenserat detta band när deras nästa album dimper ner i inkorgen om ett par år.

Jag tror nästan att inledande Spotlight Kid… förlåt, inledande War (som mest inledningsvis påminner om sagda Rainbowlåt) är albumets bästa spår även om inget står ut som någon direkt höjdare. Med andra ord kan väl min rekommendation bli att om ni gillar klassiskt stiliserad hårdrock med kvinnlig sång kanske ni kan titta närmare på denna blomsterskapelse, om det inte stämmer överens med er musikaliska preferens finns det annat att släcka den musikaliska törsten med.

HHHHHHH