Citizen Charlie
Up Yours

Norska Charlie Forsberg anspelar säkert ingenting på Orson Wells mästerverk Citizen Kane med sitt musikprojekt Citizen Charlie. Projektet känns i alla fall inte det minsta likt jakten på "Rosebud" från 1941, men namnmässigt är det svårt att inte känna att det finns en viss likhet. Det här är Charlies andra album och det släpptes redan för 1 1/2 år sedan men har nu i februari släppts en gång till. Saken är bara den att det kommer helt utan bonusspår eller annat extramaterial och jag har inte lyckats få fram varför. Det känns märkligt att återsläppa ett album så snart efter första utgåvan utan att packa på den lite lockande bonusmaterial. Jag menar, t.o.m. min DVD-utgåva av Citizen Kane hade ju i alla fall en dokumentär som bonusmaterial.

Stilen som Citizen Charlie kan tillskriva sig är kvinnofrontad rebellisk rock med ett smutsigt, punkliknande ljud. Musiken känns inte överdrivet kommersialiserad utan mer som alternativ rock som andas ljuva 80-tal och tidigt 90-tal. Joan Jett och hennes Heartbreakers känns nära till hands i min synonymordbok med de skrikiga gitarrerna och den skrikiga sången. Sången är dock inte skrikig på det sätt som Susan Alexander skrek utan på ett betydligt mer rock 'n' roll-aktigt sätt, även om Charlie i låtar som Give It Up och Faith No More låter någorlunda klar och ren i tonen när hon går upp i det högre registret.

Som helhet tycker jag Citizen Charlie lyckas ganska väl med att få med sig lyssnaren genom skivan, men jag fastnar aldrig riktigt intensivt för skivan varken efter första eller tolfte spelningen utan skivan hänger liksom lite löst över mig på samma sätt som den stulna barndomen hänger över Charles Foster Kane - den finns där men ändå inte och man kan börja söka ersättningar för det som saknas. Problemet är att även om man hittar släden kommer det ändå inte ersätta det faktum att något saknas i den här skivan, den känns helt enkelt för ytlig och slätstruken för att verkligen nå in på djupet.

Mycket av skivans problem tycker jag är låtskrivningen, som skrivit ihop melodier som inte alls går ihop med varandra. Melodierna i låtarna kastas runt mer än möblemanget i Kanes sovrum efter att hans fru har lämnat honom och det blir aldrig något riktigt sammanhängande flyt i musiken. Instrumentalt tycker jag inte det görs några större tabbar - musiken är enkel och okomplicerad men den känns inte överdrivet upprepande av sig själv eller som den brister i kvalité för det. Låtarna har ganska olika karaktär och jag tycker att de lyckas bibehålla kvalitén i det de gör, måhända att detta sedan är enkelt, väldigt bra trots detta.

De där riktiga kanonlåtarna saknas emellertid på 'Up Yours' och jag tycker även att det saknas något som gör att det känns speciellt att lyssna på skivan. Det är hyfsad musik men inget överdrivet intressant eller spännande, dock helt okej att spela igenom en eller ett par gånger. Ljudbilden tycker jag är ungefär som en svartvit film med intressant bildspråk - det är inte som en 3D-film med bländande pastellfärger som visuellt förför dina sinnen på alla sätt och vis, men det ser ändå rätt okej ut. Ungefär som Citizen Kane.

Några likheter finns det, som ni märker, mellan Charlie och Kane - men på det stora hela är ändå Citizen Charlie sitt eget äventyr. 'Up Yours' är ingen fantastisk skiva och den känns alldeles för ointressant för att kunna bli det med tiden också. Däremot tycker jag att den har sina bra element och jag känner därför att den är godkänd, om än något i underkant. Skivans bästa spår är Give It Up med sitt härliga rock 'n' roll driv men albumet som helhet slutar som en olöst gåta som vi helt enkelt får dra våra egna slutsatser ifrån.