Band:
Maria Andersson (V&G)
Jennie Asplund (G)
Johanna Asplund (B)
Josephine Forsman (D)
Diskografi:
Kiss & Tell (2004)
Jennie Bomb (2001)
C'mon Let's Pretend (1999)
Med singeln Cheek to Cheek gav Sahara Hotnights höga förväntningar på deras kommande fullängdare, förväntningar som bara uppnås delvis. Cheek to Cheek är en rockig, härlig poplåt i bästa anda med supersingeln Hot Night Crash från föregående album, men många av albumets låtar är sega, dryga och långa transportsträckor.
Sahara Hotnights är ett ganska punkigt rockband i den poppigare klassen, de har alltid varit det och nya skivan är precis likadan. Det är enkel musik som går mer på att dra med sin publik än göra stora musikaliska experiment och innovativa låtar. De är bra på det dem gör, men när de sänker tempot får de inte alls samma flyt som i de snabbare. Visst är Loneliest City of All ett undantag där de trots ett milt tempo ändå lyckats fånga andan, men det är alldeles få av skivans långsamma låtar som gör det. Man hör direkt i inledande spårets inledande parti att det är en bra låt, samma sak med Cheek to Cheek och Static, men t.ex. No for an Answer och If Anyone Matters It's You är bara sega och tråkiga och redan vid introt hörs det.
Någonting har bandet gjort med sina gitarrer på detta album, för i flera av låtarna låter de väldigt mycket Beatles 60-tal, liksom. De kryddar på vissa låtar med saxofon och andra stämningsinstrument, de sjunger i stämmor och de trallar på riktigt bra större delen av skivan. Och större delen av den är också bra.
Jag förstår varför de har långsamma låtar, mer variation på skivan och sådär, men Sahara Hotnights är inget band som är kända för sina strålande ballader och gör kanske bäst i att skippa dem. I min mening är det i alla fall, Loneliest City of All undantagen, dem som sänker skivan från de riktiga toppnivåerna. Ändå en riktigt bra skiva som jag gärna väntat ett eller kanske två år på, men för tre års väntan hade jag velat ha något ännu bättre … eller några heta nätter med tjerna i bandet ;)
HHHHHHH